Mordet på en regimkritisk journalist i Rwanda förra veckan väcker på nytt frågan hur det är ställt med demokrati och yttrandefrihet i landet. Rwanda liknar en tryckkokare som hotar att explodera inför presidentvalet i augusti. En rad händelser bidrar till den utvecklingen.
Oppositionspolitikern Victoire Ingabire är sedan i mars belagd med utreseförbud och förhindrad att ställa upp i presidentvalet på grund av misstankar att hon har förespråkat folkmordsideologin, vilket är ett brott i Rwanda. Oppositionen hävdar att syftet med anklagelserna har varit att hindra Ingabire från att kandidera i valet. De kan ha rätt.

Men sanningen är också att folkmords­ideologin lever. Ingabire, som är hutu, har gjort uttalanden som ifrågasätter den vedertagna bilden av folkmordet. Eller rent av trivialiserar det. I ett land där majoriteten deltog i ett folkmord på en minoritet är det knappast harmlöst. Risken för ett nytt folkmord kan inte avfärdas som enbart paranoia från RPF-regimen.
Ett annat ormbo av politiska spänningar tar sin början i de granatattacker som skadade arton personer och dödade en i huvudstaden Kigali i februari. Nyhetsbyråer kablade omedelbart ut spekulationer om att motivet var etniskt. Sedan dess har säkerheten i landet skärpts ordentligt. Kigali övervakas nattetid av en helikopter med sökljus och offentliga transporter genomsöks rutinmässigt av beväpnade soldater.

Många konspiratoriskt sinnade rwandier ser attackerna som en iscensättning i syfte att säkra den auktoritära regimens kontroll fram till presidentvalet. I slutet av februari flydde en tidigare stabschef i Rwandas armé, generallöjtnant Kayumba Nyamwasa, till Sydafrika. Det dröjde inte länge innan han pekades ut som skyldig till attackerna i sin frånvaro. Den 19 juni försökte någon skjuta ihjäl Nyamwasa utanför hans tillfälliga hem i Johannesburg.

Om Nyamwasa verkligen var skyldig till granatattackerna är osäkert. Minst lika troligt är att han började bli ett hot mot Kagame genom sitt starka stöd bland höga militärer och även – enligt rykten – från Rwandas grannland Uganda. En annan möjlighet är att Nyamwasa var offer för en komplott inom armén som fick Kagame att börja misstro honom.

Jean-Léonard Rugambage var grävande journalist vid den oppositionella tidningen Umuvugizi. Sedan april i år är denna och ytterligare en oppositionell tidning bannlysta grundat på anklagelser att de har underblåst etnisk splittring. På internet hade Rugambage just publicerat en artikel som anklagade Paul Kagame och hans regim för att vara skyldiga till mordförsöket på Nyamwasa. En misstanke som delas av många rwandier. Den 24 juni sköts han med flera skott i en bil utanför sitt hem i Kigali. Många rwandier uppfattar det som en politisk avrättning.

Samtidigt har Rwanda just avslutat den fem år långa process som kallas Gacaca. Ett slags bydomstolar har prövat alla anklagelser om brott i samband med folkmordet 1994. Många är missnöjda med utfallet och både bland hutuer och tutsier finns det de som anser att domstolarna har blivit ett redskap för regimen. Att de som har rätt kontakter har fått stora skadestånd medan de som är kritiska kastas i fängelse anklagade för att försvara folkmordsideologin. Det går inte att påstå att de etniska spänningarna i Rwanda skulle vara påhittade av Paul Kagame. Men han spelar skickligt det etniska kortet för att behålla sitt järngrepp om landet. Kanske är greppet nödvändigt för att förhindra ett nytt inbördeskrig – och ett nytt folkmord. Men priset är tveklöst demokratin.

Flera faktorer gör de ökande spänningarna i Rwanda begripliga: presidentvalet i augusti, det folkliga missnöjet med domslutet över folkmordet, maktkampen inom armén, politiska utmanare som kan sägas flirta med folkmordsideologin och en etnisk splittring som ligger kvar som en förbannelse över landet. Begripliga – men djupt beklagliga.