Signerat – Henrik Berggren.
I det moderna mediesamhället råder ett konstant underskott av fakta. Trots att vi hela tiden lär oss mer och mer om världen kan inte kunskapen hålla jämna steg med det ökade utbudet av åsikter.
Ett aktuellt exempel är Ekoredaktionens reportage om sexuella trakasserier inom svensk scenkonst. Som programmet ”Medierna” i P1 i lördags visade så var de braskande rubrikerna missvisande. Den undersökning som Ekot gjort höll inte för de framförda generaliseringarna om att varannan eller var tredje kvinna inom teater och film hade drabbats av sexuella trakasserier.
För detta har Ekoredaktionen med rätta fått hård kritik. Men det är också värt att reflektera över det genomslag som reportaget fick.
Det som gjorde påståendet om de utbredda övergreppen så övertygande var att det förde ihop två allmänna föreställningar om scenkonsten: 1) att skådespelaryrket är mer erotiskt laddat än många andra verksamheter och 2) att de flesta chefer och regissörer är män.
Den första föreställningen är sannolikt korrekt, den andra har länge varit det (även om balansen tycks ha tippat när det gäller teaterchefer). Därför ansåg många att Ekot enbart bekräftade något som man redan visste.
Om Sveriges Radio hade meddelat att ovanligt få kvinnliga skådespelare drabbats av sexuella trakasserier skulle nyheten antingen ha självdött eller behandlats betydligt mer källkritiskt.
Man behöver inte gå så långt som Marcel Proust som ansåg att ”fakta aldrig tränger in mot våra övertygelser”. Men det är uppenbart att vi är betydligt mer mottagliga för påståenden som styrker vår världsbild än för sådana som rubbar våra cirklar.
Därför måste källkritik vara inbyggd i den journalistiska verksamheten. Därför måste redaktioner avsätta ordentliga resurser till research och faktagranskning. Men också inse att det finns andra sätt att berätta en historia än genom enkäter och överdrivna påståenden om statistisk relevans.
De som har utsatts för övergrepp är värda att lyssna till även som individer.