Signerat – Johannes Åman.
Att giva är att utöva makt. Gåvor skapar förväntningar, såväl om gentjänster som om nya gåvor.
I USA införde kongressen efter Watergateskandalen en rad regler för hur bidrag får ges till partier, kandidater och politiska kampanjer. Reglerna skärptes 2002 på initiativ av senatorerna John McCain och Russell Feingold. Men i förra veckan kom ett utslag i högsta domstolen som sätter delar av detta regelverk ur spel. Det blir tillåtet för företag att i tevereklam öppet driva kampanj för eller emot en viss kandidat.
Två tolkningar står mot varandra. Den ena är att utslaget öppnar för en flod av pengar från företag och fackföreningar som kommer att korrumpera politiken. Det motsatta synsättet är att skillnaden inte blir så stor eftersom det redan tidigare var tillåtet att ekonomiskt stödja så kallade Political action committees. Sådana organisationer har fått bedriva politiska kampanjer, och bidrag till dem har blivit ett sätt att kringgå restriktionerna.
Helt klart är högsta domstolens utslag ett bakslag för försöken att genom reglering minska riskerna för att särintressen ska köpa sig makt över politikerna. Men något regellöst tillstånd har inte inträtt. Fortfarande måste bidrag till kandidater, partier och kampanjkommittéer öppet redovisas.
I jämförelse med USA framstår Sverige som laglöst land. Här kan privatpersoner ge stora gåvor utan att partierna behöver avslöja var de fått pengarna ifrån.
Alla utom Moderaterna och Kristdemokraterna har på senare år frivilligt åtagit sig att redovisa gåvor över 20.000 kronor. Men det räcker inte. Öppen redovisning av var pengarna kommer ifrån är en så viktig princip att alla ska följa den. Nu krävs lagstiftning.