Dagis är bäst, skriver Liza Marklund.
Mamma är bäst, skriver Marie Söderqvist.
I Expressen hänvisar båda till vetenskapliga undersökningar som förstärker det de redan vet: att barnen blir saliga på föräldrarnas fason och bekräftar deras val.
Det är med barnomsorg som med fortplantning. I botten finns lite biologi, med en stor överbyggnad av kulturella och politiska normer.
Som krönikörerna Marklund och Söderqvist illustrerar är vår syn på förskolan - precis som föräldraskapet - i allt väsentligt en social konstruktion. Om vi tror att daghem är jättebra för barnen blir det antagligen bra. Om vi stressar dit med malande samvete varje dag blir det dåligt.
När jag hör uttrycket "barnens bästa" osäkrar jag min leksakspistol. Den som svingar det vapnet har nästan alltid en dold agenda.
Ibland är det en omskrivning för "mitt eget bästa" eller ett fikonlöv för "min egen ambivalens". Ibland döljer det värdekonservativa tankar om kvinnans och mannens naturgivna roller, ibland socialistiska idéer om likriktning med tvång.
En möjlig tolkning av den intressanta debatt som Nina Björk startat på DN Kultur är att vi behöver större valfrihet och en neutral stat, för att slippa slå barnens-bästa-argumentet i huvudet på våra meningsmotståndare.
Givna ingredienser borde vara rörligare arbetsmarknad, lägre skatt på tjänster och arbete, så att det finns utrymme för ett spontant familjeliv utanför de offentliga systemen. Både män och kvinnor börjar väl inse det onödiga i att maximera yrkesarbetet precis under småbarnsåren, när vi snart är kapabla att jobba till 70.
I dag är staten varken neutral eller progressiv utan schizofren. Å ena sidan har vi ett offentligfinansierat system med förskola, tänkt att främja jämställdheten, som tvingar in alla i samma mall. Å andra sidan har vi en lång, överlåtningsbar föräldraförsäkring som likt den gamla sambeskattningen av makar befäster kvinnors underordning på arbetsmarknaden.
Det borde vara tvärtom: större valfrihet beträffande omsorgsform men en föräldraförsäkring knuten till individen. Staten ska inte bidra till magont vid dagislämning, till kvinnodiskriminering och till att undanhålla fäder från deras barn.
Enligt sociologen Anders Chronholm är pappor som tagit ut fyra månader eller mer av föräldraledigheten övervägande nöjda. Och ingen verkar ifrågasätta den positiva relationsrevolution som vi genomgått sedan 1974, när totalt 568 fäder tog ut någon föräldraledighet över huvud taget, mot dagens manliga uttag av en femtedel av dagarna.
Varför inte fortsätta på den vägen?