Politik ses ofta som en dragkamp där den enes vinst är den andres förlust. I ett sådant perspektiv var kärnkraftsvännerna veckans stora vinnare. Den borgerliga fronten höll trots oppositionens kanonader mot Centerpartiet.
Men detta synsätt är ytligt. För viktigare än vem som ska utpekas som segrare är vad besluten faktiskt innebär.
Sverige är ett av världens mest kärnkraftsberoende länder, säger motståndarna med avsmak. Man kan invända att denna energikälla tjänat oss väl eftersom den bidragit till att vi lyckats förena hög levnadsstandard med relativt låga kol- dioxidutsläpp. Men att vi är starkt beroende av våra tio reaktorer är ett faktum – och ett problem.
Att Sverige först satsade massivt på kärnkraft och sedan började utsätta samma energislag för negativ särbehandling försatte landet i en riktigt utsatt position. Vi har i stort sett jämngamla reaktorer. De håller inte för evigt, och vi kan inte på några få år ersätta den kraft som faller bort om alla tio stängs.
De rödgröna har talat om att fasa ut kärnkraften i den takt som de alternativa energikällorna byggs ut. Men inför valet har nu både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet deklarerat att de inte ska stänga några reaktorer under den kommande mandatperioden.
Det finns goda skäl för det. Med mindre kärnkraft tvingas vi sannolikt importera smutsig kolkraftsel från våra grannländer. Det vore dålig resurshushållning och usel klimatpolitik. Men att bara skjuta upp frågan hur elen från de åldrande kärnkraftverken ska ersättas är inte heller ansvarsfullt.
Den största poängen med rege- ringspartiernas kompromiss är att det häver den energipolitiska förlamningen och lägger grunden för rationella beslut. Hur stor del av de gamla kärnkraftverkens produktion som ska komma från nya reaktorer är för tidigt att säga. Men med ny kärnkraft som ett av alternativen minskar riskerna för att avstängningen av de gamla reaktorerna ska få konsekvenser som är negativa såväl för landets ekonomi som för världens klimat.