Jag sätter mig inte i en regering som startar fler kärnkraftverk. Med de orden i Dagens eko den 10 april 1976 höjde Centerledaren Thorbjörn Fälldin insatserna. Han hade två svårförenliga mål. Det ena var att bilda en borgerlig majoritetsregering. Det andra var att stoppa kärnkraften.

Genom att kategoriskt binda sig för ett nej till laddning av fler reaktorer försökte han tvinga sina tilltänkta koalitionsbröder att vika sig. Ville Moderaterna och Folkpartiet vara med i en regering fick de acceptera att det var stopp för kärnkraften.

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt uttryckte sig i tisdagskvällens Rapport inte riktigt lika korthugget som Fälldin på sin tid. Men innebörden var den- samma: ”Om Stefan Löfven vill regera tillsammans med Vänsterpartiet så kan han inte räkna med att bygga ny kärnkraft. Så enkelt är det.”

Fälldin misslyckades i sitt försök att få andra att acceptera hans hållning som ett orubbligt faktum. I stället kom han själv att förföljas av anklagelser om svek.

Men den som spelar högt kan också vinna. Sjöstedt räknar nog kallt med att Socialdemokraterna själva är för splittrade i kärnkraftsfrågan för att den nya partiordföranden ska våga ingå en energiuppgörelse med regeringen som möjliggör byggande av nya reaktorer.

Sjöstedts ultimatum visar att de rödgröna partierna i dag har samma typ av relation som de borgerliga hade på 1970-talet. De har inget gemensamt projekt och ingen beredskap att göra egna offer för det gemensamma bästa.

Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman och Per Ahlmark var partiledare som var för sig kunde väcka väljares entusiasm. När rösterna summerades efter valet 1976 uppnådde de den eftersträvade majoriteten. Men den regering de tillsammans bildade blev dysfunktionell och sprack efter bara två år.

När Jonas Sjöstedt utlovar en bindande medlemsomröstning om den regeringsplattform som ska förhandlas fram efter en rödgrön valseger visar han inte bara att han lyssnar på gräsrötterna. Han säger indirekt också att det är mindre viktigt att ta regeringsansvar än att bevara harmonin inom det egna partiet.

Med sådana ingångsvärden blir en regering inte bara svår att bilda och mödosam att hålla ihop. Den löper också stor risk att drabbas av handlingsförlamning.