Signerat – Henrik Berggren.
Med undantag av Italien är Sverige förmodligen den sämsta platsen att befinna sig på om man ska förstå vidden av sexskandalen inom katolska kyrkan.
Att katolska präster kladdar på korgossarna är ur vårt extremprotestantiska perspektiv nästan lika självklart som att påven har en lustig mössa. Det utesluter naturligtvis inte sympati med offren, men det finns en tydlig underton av att detta var en skandal som bara väntade på att brisera. Katolska kyrkan utgör på många sätt den svenska ideologins antites: vi är upplysta, moderna och jämlika, de är vidskepliga, reaktionära och hierarkiska.
Men så ser det inte ut för tiotusentals arga katoliker i de länder där skandalerna ägt rum. I USA, Tyskland och Irland finns en genuin vrede över övergreppen men framför allt en enorm besvikelse över kyrkans oförmåga att erkänna sina misstag och be om ursäkt. Som en konservativ amerikansk katolik uttryckte det i New York Times: ”Pedofili är en pest som hotar hela kyrkans framtid...”
Det är visserligen en överdrift. Övergreppen har främst skett inom katolska kyrkan i Europa och USA, områden där den stadigt har tappat mark de senaste decennierna. Däremot verkar inte sex-övergreppen ha lett till någon stor debatt i de delar av världen där katolicismen växer, framför allt Afrika och Asien.
Men ilskan bland katoliker i USA, Tyskland och Irland är ett stort problem för Benedictus XVI uttalade målsättning att stärka kristendomens ställning i den gamla ”kristna världen”. Även om Vatikanens framställning av skandalerna som en medial hatkampanj kanske övertygar den hårda kärnan visar opinionsundersökningar i Tyskland att övergreppen påskyndar flykten från katolska kyrkan.
Idén att påven skulle avgå är absurd. Men förr eller senare måste han klä sig i säck och aska. Trycket från präster och biskopar som berörs direkt av missnöjet i de berörda länderna kommer att vandra uppåt i hierarkin. Och om inte Benedictus XVI gör något åt det kommer han att hamna i historieböckerna som en av tidernas mest misslyckade påvar.