Signerat - Henrik Berggren.
Tagna för sig är inte nyheten om två sexuella övergrepp inom den katolska kyrkan i Sverige under en sextioårsperiod särskilt sensationell. Sannolikt skulle en hårdgranskning av Svenska scoutförbundet ge ett betydligt mörkare facit.
Däremot är mönstret intressant. Pedofilskandalerna började i USA på 1980-talet, briserade därefter i Irland under 2000-talet, drabbade Tyskland för några månader sedan och har nu kommit till ytan i de skandinaviska länderna.
Med undantag av Irland handlar det om länder där katoliker inte utgör en självklar majoritet utan sammanlever med andra riktningar, främst protestantiska. Och även om den katolska kyrkan är ytterst dominant på Irland är detta land en ensam nordlig utpost som gränsar till den anglosaxiska protestantismens kärnområde.
Nej, jag menar inte att påven är utsatt för en anti-katolsk konspiration – vilket är den sorgliga försvarslinje som en del konservativa katoliker har fört fram. Tvärtom kommer missnöjet i hög grad från katoliker i dessa länder som känner sig svikna av sina andliga ledare.
I Sverige förknippar vi ofta katolicism med politisk konservatism. Det är inte fel, särskilt om man håller sig till Sydeuropa. Men i invandrarlandet USA har de allt som oftast ingått i den klassiska progressiva alliansen kring det demokratiska partiet tillsammans med judar, svarta och andra minoriteter. En traditionell syn på familjen har ofta gått hand i hand med en liberal samhällssyn i andra frågor.
Jag tror att dessa katolikers erfarenhet av att vara en minoritet eller inte utgöra en självklar majoritet har gjort dem mer skeptiska till kyrkans slutna struktur. Den ilskna debatten visar att de vill ha insyn och öppenhet från Vatikanens sida.
Hur långt detta är möjligt givet dess grundläggande värderingar är svårt för en sekulariserad protestant att bedöma. Men låt oss hoppas att kyrkan är kapabel till att reformera sig själv – för såväl alla katolikers som icke-katolikers skull.