Ska en katt alltid ha en ägare och ett hem? Ja, vill mer än 100 000 människor som satt sitt namn på ett upprop om obligatorisk märkning och registrering av katter. I fredags eftermiddag förde de fram detta krav till den det vederbör - jordbruksministern. Eftersom Eskil Erlandsson är en klok man lär han tänka över saken på en och två gånger.
Kanske tar han sig till och med tid att läsa om "De knepiga katternas bok" av T S Eliott. I så fall förstår han att detta att namnge en katt, det är ingen lätt sak. Och utan namn går det väl inte att registrera en katt? Blotta tanken att göra med katten som med kon - sätta en kodad gul lapp i dess öra - får också den svalaste kattvän att rysa.
Nu är det väl så att den ömme kattägaren redan i dag ger sin katt inte bara ett namn utan också ett märke, ett halsband för det mesta. Den extra ömsinte kattägaren sätter en bjällra i halsbandet på det så att också bytesdjuren må få leva i sina bon och hålor. Ändå ser vi snart sagt dagligen rörande anslag om försvunna familjekatter; om bakgrunden däremot kan vi inte veta något - var det kattens frihetslängtan eller vantrivsel eller någon illasinnad angripare?
Men kattregistervännerna tänker sannolikt främst på katter som ingen saknar, de som kanske haft ett hem eller som helt enkelt fötts på gatan eller i skogen. Ibland möter vi dessa tilltufsade existenser - och rörs, ger dem något att äta. Ja, inte så sällan lyckas en sådan strövande katt föda sig genom tiggeri, ett tiggeri som kan övergå i en fast inackordering. Säkert omkommer en och annan ömkligen, och visst är de många som hamnar på katthem för hemlösa. Ändå tror jag inte på idén med obligatorisk registrering.
Elake Måns var förvisso hemlös, men nog trivdes han bland soptunnorna och i sitt källarhål i Gropgränd.