På skrivbordet ligger ett gammalt tidningslägg med Dagens Nyheter från den 1 september 1969, hösten då Tage Erlander gjorde sina sista månader som Sveriges statsminister.
Huvudnyheten är att den syriska Baathregimen friger fyra israeliska kvinnor som tagits som gisslan i en flygkapning. Längre ner på förstasidan finns en stor bild från Olle Hellboms nyinspelade film ”Pippi på de sju haven”. Och på sid 3, bredvid DN:s huvudledare om president Nixons program mot fattigdomen, fyller företaget Facit utrymmet med en jätteannons i färg för sin nya skrivmaskin. Enligt reklamen är den ”så automatisk att fingrarna aldrig behöver lämna tangentbordet när ni skriver”.
1 september 1969 är också känt för en annan, mer dramatisk händelse. Den rapporteras till DN:s läsare dagen därpå under rubriken: ”Statskupp i Libyen, revolutionsråd utropar republik.”
I nyhetsartikeln citeras Libyens radio som strax före middagstid hade skickat ut budskapet: ”Ni har just fått en av era gamla drömmar förverkligad. En socialistisk revolution har fötts.”
Det är en svindlande tanke att Muammar Khaddafi genomförde sin oblodiga och ”progressiva” statskupp för 42 år sedan, i en tid då den absoluta merparten av dagens libyer ännu inte var födda.
I fyra decennier har Khaddafi hållit Libyen som gisslan för sin privata maktutövning. Det påminner om att terrorvälden kan pågå länge. Länder har aldrig förts automatiskt från tyranni till folkstyre vid en viss inkomst- eller utbildningsnivå.
Libyen var 1969 tack vare oljepengar rikare än dåtidens Sverige, mätt som BNP per capita, men är i dag väsentligt fattigare än när Khaddafi tog makten. Ekonomisk vanskötsel har parats med terror mot den egna befolkningen och omvärlden.
Drömmen om socialism blev snabbt en mardröm. Oppositionella har trakasserats, torterats och avrättats. Ett av de värre tillslagen inträffade 1996, då 1.270 fångar enligt Human Rights Watch massakrerades i det fruktade Abu Salim-fängelset. Regimen pekade ut de angripna som ”rebeller”.
Libyen under Khaddafi har varit en totalitär stat där makten utövats med sällsynt brutalitet. Ledstjärnan har varit tyrannens förment folkstyrande ideologi jamahiriya.
Att despoten i Tripoli inte längre kan plåga sin befolkning är lättnad och glädje, främst för libyerna själva men också för en värld som alltför länge låtit Khaddafi hållas med politiskt stöd (Berlusconi med flera) och oljeinvesteringar (däribland Lundin Oil under Carl Bildts styrelsetid).
Hans regim hade mycket väl kunnat överleva ytterligare fyra decennier, om det inte varit för den arabiska våren och Natos FN-sanktionerade luftkrig. Det gav nödvändigt eldunderstöd till den libyska oppositionen.
Khaddafi höll långa tv-sända tal om att han skulle dö som martyr, men när det väl kom till kritan fångades han i ett avloppsrör. Dit hade han flytt efter att Natoflyg satt stopp för hans bilkonvoj.
I dagarna har svenska medier varit fyllda med jubel och glädjescener. Men till bokföringen hör också att vissa så kallade Mellanösternexperter här hemma under årens lopp romantiserat Khaddafis välde, ofta som ett led i sina egna aversioner mot USA, Israel och de värden som bär upp våra egna samhällen.
Den ofta uppmärksammade religionshistorikern Mattias Gardell skrev så sent som på 90-talet – flera år efter Lockerbieattacken – att Khaddafi ”förefaller omåttligt populär” och liknade hans idéer för att styra landet vid de svenska syndikalisternas program. Dissidenter som Gardell påstod sig ha träffat var fulla av beundran inför ”allas vår broder”, det vill säga Khaddafi. De journalister som målat ut honom som en ledande terrorist avfärdade Gardell som offer för CIA:s och Mossads propaganda.
Så förvridet och okunnigt uttryckte sig en flitig svensk debattör om Libyens diktator.
För EU och USA blev det militära bidraget till regimens fall en viss upprättelse efter vårens lama inställning till resningarna i Tunisien och Egypten. Men även om luftaktionen nu är avslutad bör stödet till det nya Libyen intensifieras. Landet kommer att behöva all tänkbar hjälp för att förhindra ett nytt elände. Man saknar demokratisk erfarenhet och har knappast några livskraftiga institutioner att bygga på.
Några år före sin död 2007 gav den världsberömde polske journalisten Ryszard Kapuściński en intervju, i vilken han gjorde en dyster prognos över möjligheten att ersätta en centralmakt med en annan i klansamhällen av Libyens slag.
När sådana stater faller samman finns det ingen historisk kraft som är kapabel att återskapa den offentliga makten, sade Kapuściński. Stammens makt, klanens makt är en regional och territoriell enhet, och det visar sig att förutom den existerar ingenting annat. Det finns inget element, ingen kraft som är i stånd att återskapa staten. Och det finns heller inget intresse hos stammarna och klanerna att acceptera en struktur som styr över dem.
Samtidigt var alternativet för Libyen inte att fortsätta med Khaddafi, lika lite som Egypten och Tunisien kunde dras med Mubarak och Ben Ali.
Människor som kräver demokrati, yttrandefrihet och drägliga levnadsvillkor måste få allt stöd som omgivningen kan ge dem, inte bara i arabvärlden utan i alla länder.
Även om utsikterna i Libyens fall är bleka finns en chans till något bättre.
När Khaddafi tog makten för 42 år sedan var huvudnyheten i DN samma dag att den syriska Baathregimen frigett fyra israeliska kvinnor. Det är en historisk tankeställare att Syriens försvarsminister då hette Hafez Assad, far till den nuvarande diktatorn Bashar Assad.
Må han stå på tur i uppgörelsen med arabiska envåldshärskare, som började prenumerera på makten när skrivmaskinen fortfarande var en försäljningssuccé.