Det finns stater som försöker dölja att de kränker mänskliga rättigheter, utvecklar atomvapen och attackerar grannländer. Och så finns den nordkoreanska regimen som inte bara gör allt detta samtidigt, utan också är mån om att berätta om sina bedrifter för omvärlden.

Mindre än två veckor före tisdagens artilleriregn över den sydkoreanska ön Yeonpyeong, som dödade 4 personer och drev merparten av de 1.600 invånarna på flykt, visade regimen upp en nybyggd anläggning för anrikning av uran för ett antal inbjudna forskare från Stanforduniversitetet.

”Vi blev förbluffade, eftersom vi såg rad efter rad efter rad med centrifuger”, säger Robert Carlin i en intervju med den amerikanska public service-radion NPR. Han uppskattar antalet centrifuger till totalt 2.000 i det moderna, småindustriella komplexet i Yongbyon.

Om någon av amerikanerna tvivlat på syftet med resan blev det brutalt klart efter visningen. De nordkoreanska värdarna ville försäkra sig om att omvärlden förstår att landets nukleära muskler växer.

”Den demokratiska folkrepubliken” må vara utblottad efter sitt 60-åriga kommunistiska experiment – i värsta fall är man på väg att upprepa 90-talets svältkatastrof som beräknas ha tagit livet av mellan två och tre miljoner människor. Men den som utmanar Nordkorea ska ha klart för sig vilka bomber som Kim Jong Il och hans 27-årige son Jong Un skulle kunna utlösa själva, eller dela med sig av till terrorister.

Så lyckas en nation i misär sätta skräck i sina grannar, minska risken för angrepp utifrån och skaffa sig fördelar i det geopolitiska maktspelet. Atombomben blir den totalitära statens bästa livförsäkring, ett dödligt skydd som på samma gång paralyserar demokratierna och inspirerar andra envälden att följa efter.

Nordkorea är den mest potenta påminnelsen om varför diktaturer som Iran måste förhindras att utveckla kärnvapen. Den dagen mullorna i Teheran förfogar över egna domedagsvapen – precis som fanatikerna i Pyongyang – riskerar maktbalansen i och omkring Mellanöstern att tippa över mot teokratins fundamentalister, och de fredliga grannarna tvingas ta betäckning.

Se bara på den sydkoreanska reaktionen det senaste året. I våras torpederade Nordkorea en korvett med 46 sjömän och i veckan bombarderades civila sydkoreanska mål; det första angreppet i sitt slag sedan Koreakriget 1950–53.

Men varken nu eller tidigare i år har regeringen i Seoul svarat med annat än skarpa protester och symbolisk moteld, trots att man utsatts för vad som rimligen måste betraktas som krigshandlingar. Landets kyliga återhållsamhet inger re­spekt och väcker solidaritet.

Befolkningen lever ständigt med hotet om att deras huvudstad – endast 60 kilometer från gränsen mot norr – kan bli utplånad.

Men också det sydkoreanska tålamodet har smärtpunkter, vilket den nu sparkade försvarsministern fått erfara. Tv-bilder på demolerade hus, krossade möbler och utspridda barnleksaker framkallade upprörda frågor om varför det militära svaret blev så begränsat.

Nordkorea beskriver i sin tur den senaste attacken som ”vedergällning” för en sydkoreansk militärövning, som om det adekvata svaret på en laglig övning är att bombardera civila mål.

Men inte ens Kina – det land som håller Kim under armarna – tycks ta Pyong­yangs version på allvar, förmodligen därför att den är ungefär lika trovärdig som att Kim Jong Il enligt officiella uppgifter är upphovsman till sex stycken operor och regelmässigt slår flera hole-in-one under sina golfrundor.

Dessa bisarra lögner skulle man kunna skämta om, om det inte vore för att Kims regim är en tickande bomb för omgivningen och ett helvete för de människor som drabbas av den – bara de senaste tre åren har 10 000 nordkoreaner under stort risktagande lyckats fly till Sydkorea; en markant ökning jämfört med tidigare. Det kan tyda på att diktaturen är på väg att implodera.

Kommunisterna i Peking fruktar ett sådant sammanbrott, inte så mycket för att de uppskattar den ”käre ledaren” i Pyong­yang utan för att de oroar sig för konsekvenserna av en politisk jordbävning på den koreanska halvön. Vem tar kontroll över kärnvapnen? Går amerikanerna in i Nordkorea? Kommer Kina att sköljas över av en massiv flyktingvåg?

Här finns en öppning för EU, USA och Japan att påverka maktcynikerna i Peking, som är de enda med verkligt inflytande över Kim Jong Il. Om de fortfarande värdesätter stabilitet över allt annat borde det ligga i deras intresse att göra något åt en granne som bara blir mer och mer oberäknelig och farlig. Att skydda hans stalinistiska regim i ytterligare 60 år kommer inte att dämpa spänningarna i östra Asien, eller för den delen underlätta arbetet med nedrustning i världen.

Fallet Nordkorea blixtbelyser den nya världsordningens mest otäcka sidor: hur massförstörelsevapen hamnar i händerna på allt fler antidemokrater, hur beroendet av diktaturen Kina steg för steg växer, hur EU och USA successivt försvagas som en följd både av långsiktiga trender och den aktuella ekonomiska krisen.

Tisdagens artilleriregn över Yeon­-p­yeong är en förvarning till många fler än sydkoreanerna.