Signerat – Annika Ström Melin.
I början av december skakade Fredrik Reinfeldt, som EU-ordförande, hand med Kinas president Hu Jintao. Han borde kanske ha haft med sig en present till den nationella suveränitetens främsta försvarare? Ett paket med en bok som beskriver den beslutsmetod som har förändrat Europa. Hu Jintao hade behövt läsa Jean Monnets memoarer före klimatmötet i Köpenhamn.
Monnets bok är en personlig berättelse och en plädering för att självständiga nationer måste lära sig att avstå en bit av sitt självbestämmande och fatta beslut i samarbete med andra.
Det är den slutsats som Monnet drog efter andra världskrigets slut. Det var kontroversiellt redan då, och är det fortfarande. Efter sextio år har många i Europa fortfarande svårt att acceptera att suveräna stater frivilligt ska ge upp en del av sin suveränitet. Men Monnet var övertygad om att principen om nationellt självbestämmande skulle kunna leda Europa rakt mot en katastrof, ännu en gång.
Liksom många i sin generation var Monnet präglad av de två världskrigen. Han blev tidigt besviken och desillusionerad på Nationernas förbund, NF, där besluten skulle fattas enhälligt och varje land därmed kunde hindra alla beslut. Det bidrog enligt Monnet till att NF inte lyckades lösa de konflikter som tilltog under 20- och 30-talen och som förebådade nästa krig.
Efter Tysklands kapitulation 1945 återvände Monnet till Paris. Han hade blivit övertygad om att ett framgångsrikt internationellt samarbete måste bygga på slopad vetorätt och begränsat självbestämmande för medlemsländerna.
Det var dessa båda principer som låg till grund för den nya organisation som Monnet presenterade för Frankrikes dåvarande utrikesminister, Robert Schuman.
Så började EU växa fram. Schumans kol- och stålunion byggde på att de ingående länderna avstod från sitt självbestämmande över kol- och stålindustrin. Rätten att fatta beslut överlämnades till en gemensam organisation, där besluten fattades kollektivt. En särskild överstatlig institution (som sedan blev EU-kommissionen) övervakade att alla länder följde reglerna på den gemensamma marknaden för kol och stål. Ett ministerråd fattade besluten och en domstol avgjorde tvister om hur reglerna skulle tolkas.
Konstruktionen var alltså nästan löjligt lik dagens Europeiska union. Samarbetet i EU bygger fortfarande på begränsat självbestämmande och gemensamt beslutsfattande. Den yttersta vänstern – kommunisterna – avskydde konstruktionen från första stund.
Stålindustrins företrädare var inte heller förtjusta över att tvingas följa nya, överstatliga regler. I dag är det den yttersta högern som bekämpar EU mest intensivt. Nationalister ur alla läger har under hela EU:s historia förenats i sitt motstånd mot Monnet och hans Europaidéer.
Monnets metod är visserligen inte perfekt. Kopplingen mellan de nationella demokratiernas institutioner och EU fungerar till exempel fortfarande inte tillräckligt väl. EU kan med fog kritiseras för att vara ett elitprojekt, en avlägsen beslutsapparat som lever sitt eget liv i Bryssel. Det är också svårt att tänka sig ett tätt och förtroendefullt samarbete mellan länder som inte är demokratier.
Ändå har världen utan tvivel en del att lära. Monnet föreslog själv en vattenunion mellan Israel och arabstaterna. Genom praktiskt samarbete skulle de lära sig att undvika konflikter och lösa motsättningar vid sammanträdesborden, hoppades han.
Under ett av de sist nedtecknade samtalen med Monnet förklarade han att de suveräna nationalstaternas tid snart skulle vara förbi. De är för små för att klara av att lösa sina problem och liksom regionerna i går måste ”nationerna idag lära sig att leva under samma lagar”.
Efter Köpenhamn är världen på jakt efter en ny förhandlingsordning. Det är inte för sent för Fredrik Reinfeldt att ge Monnets memoarer till Hu Jintao.