Den 10 juni år 1783 försvann solen från sydöstra Islands himmel bakom en slöja av mörka moln. Ett regn föll som smärtade när det träffade huden.
Några dagar senare spreds en vidrig stank, människor fick andnöd, flyttfåglar lämnade sina ägg och flydde området. Järn började rosta.
Döden kom först till boskapen. Betesgräset täcktes av frätande aska, djuren blev svaga, magrade och dog. De människor som åt deras kött dog också; andra fick sår av syra som föll från himlen, så koncentrerad att den frätte till och med på sten.
Så kom lavan – i så stora strömmar att det var som floden under snösmältningen, noterar prästen Jón Steingrímsson i sin dagbok från katastrofen. Han förvånas, skriver han, över att någon av församlingsborna fortfarande är i livet.
Himlen genomborras av blixtar. Bönder som går upp på ett berg för att se vad den ökända vulkanen Laki håller på att ställa till med får se en syn som övergår deras värsta farhågor: fler än tjugo småvulkaner i området har öppnats mot skyn. Allt hopp är ute.
På vad de tror ska bli deras sista dag i livet samlas människorna i kyrkan i den lilla byn Kirkjubæjarklaustur för att lyssna på Jón Steingrímsson och tillsammans med honom vänta på döden. De är lugna, försjunkna i bön. Så går de ut för att se hur långt lavan kommit. Men förvånade kan de se att strömmen stannat.
Gud är god. Domedagen inställd. Krisen avvärjd.
Nej, inte riktigt. Lakis utbrott 1783 följdes av det som på Island är känt som ”Dimnöden”, då de giftiga uppstötningarna från jordens mage – bland annat fluor, aluminium och svavelsyra – dödade mer än en femtedel av islänningarna och hälften av deras boskap.
De giftiga molnen spred sig över Europa, med först temperaturhöjning och sedan kyla som följd. Det har beräknats att 45.000 européer, bland annat i Storbritannien och Frankrike, kan ha dödats av Lakis utbrott.
Nu kommer nya bilder av dag som förvandlats till natt och av aska som täcker Islands jord. Många av bilderna är tagna just i Kirkjubæjarklaustur, alldeles vid den plats där Jón Steingrímsson i sin kyrka predikade tidens slut och tillit till Gud. Vulkanen Grimsvötn, som nu spytt ut aska över Atlanten, tillhör samma vulkaniska system som Laki. De två vulkanerna är nära grannar.
Eyafjallajökull, fjolårets flygresenärers allra värsta fiende, ligger inte långt därifrån.
När vi i dag stirrar på våra flygbiljetter och funderar på om utbrottet på sydöstra Island verkligen är slut eller om det fortfarande riskerar att påverka vår semesterresa kan vi åtminstone ägna en liten tanke åt Lakis offer. År 2011 skickar vi en irriterad tweet om dessa isländska naturfenomen som envisas med att blåsa aska i vår flygväg. För drygt två hundra år sedan såg man maktlös på när familjens enda ko frättes sönder inifrån och tänkte att det förmodligen betydde det nyfödda barnets död.
Den maktlöshet som vi moderna västerlänningar känner inför ordet ”naturkatastrof” kan ofta vara överdriven. Som geologen Georg Henrik Svensen för några år sedan sade i en föreläsning i norsk radio: ”Torka och hungersnöd inträffar aldrig i rika länder.”
Inte ens när det kanske värsta tänkbara scenariot – kraftig jordbävning och tsunami vid kärnkraftverk – inträffar i Japan verkar de riktiga domedagsprofetiorna slå in. Många människor dör och varje död är en tragedi, men samhället stånkar mödosamt vidare.
Det går aldrig att investera eller bygga bort katastrofer, men det går att kraftigt mildra deras verkningar. Recepten är utveckling, tillväxt, marknad, välfärdssatsningar.
Och inte minst demokrati och öppenhet. Ett slutet system som Sovjetunionen vid tiden för Tjernobylolyckan kan cyniskt låta tusentals medborgare försvinna i radioaktiva moln. En demokrati kan ha många brister, men dess regering kan inte lämna sina medborgare för oskyddade utan att det ger konsekvenser vid valurnorna.
Situationen i Japan förvärrades av den slutenhet som fortfarande präglar delar av det japanska samhället. Orkanen ”Katrina” i södra USA drabbade de fattiga hårdast. Det är två ytterligare argument för den öppna, socialt ansvarstagande demokratin.
Nobelpristagaren Amartya Sen är en av flera forskare som visar att demokratiska stater inte drabbas av svält. Jag vet inte om det finns liknande forskning på naturkatastrofer, men jag vet att om jag någonsin hamnar i ett askmoln skulle jag hellre göra det i en demokrati.
1700-talets Island var ett av Europas fattigaste länder, hårt drabbat av smittkoppor, hungersnöd och en grym dansk kolonialmakt. I dag är Island, trots finanskraschen, ett högfungerande välfärdsland.
Det ingår dessutom i ett nätverk av andra högfungerande demokratier som kan bistå varandra med kunskap, personal och, om så behövs, pengar.
Därför kan dagens hårt prövade islänningar nöja sig med att sorgset leende skaka på huvudet åt en katastrof som visserligen ställer till problem för flygpassagerare och bönder som bor i vulkanens närhet, men som för några generationer sedan dödade omkring tio tusen av deras förfäder.
Det är sant att utbrottet i Grimsvötn är betydligt mildare än när dess syster Laki släppte lös sin vrede. Men lika sant att om Lakiutbrottet skett i dag hade konsekvenserna för Europa blivit betydligt mildare.
I tider som denna, med jordbävningar i japan och vulkanutbrott på Island, är det lätt att tappa framtidstron. Men det är inte befogat. Det kunde vara värre. Det har varit värre. Det kan bli värre. Men vi är bättre rustade.
Kanske är det inte för naivt att tro, hoppas och arbeta för att fler länder får göra den isländska klassresan. Att morgondagens haitier och kineser kan genomlida stora naturkatastrofer utan så mycket värre komplikationer än att det försvårar deras semesterresa till Frankrike. Men det kräver att de får sin del av utveckling, tillväxt, marknad, välfärdssatsningar.