Signerat – Hanne Kjöller.
Ingenting är klart förrän allting är klart. Det är vad politiker brukar säga när de med rödkantade ögon kommer ut från nattmanglingar om budgetar eller avtalsförhandlingar. Så kan man också se det som nu sker vid klimatmötet i Köpenhamn.
Därför finns skäl att besinna sig och att vänta med ord som kollaps och sammanbrott, även om det är ditåt det lutar.
USA:s utrikesminister Hillary Clinton lovade på torsdagen klimatbistånd till u-länderna. Men hon sa också att pengarna ska gå till de fattigaste staterna och att en förutsättning för att USA ska skaka fram fler slantar är att Kina också är med och bidrar.
Detta visar hur uppdelningen mellan u- och i-länder i sig utgör ett hinder. Det är rimligt att de länder som historiskt sett släppt ut mest växthusgaser, som blivit rika på att göra det, också betalar mest och kompenserar fattiga länder för att de också ska kunna bidra till en bättre miljö. Men det är inte rimligt att länder som Kina och Indien, som i det Kyotoprotokoll länderna vill förlänga, inte avkrävs ett uns mer än afrikanska länder som ännu befinner sig ljusår från deras utveckling och ekonomi.
Det är lätt och rätt att den rika världen är solidarisk med länder som Burkina Faso. Men det är varken lätt eller rätt att bistå en ekonomisk stormakt som Kina.
Indiens miljöminister Jairam Ramesh fruktar att skulden kommer att läggas på ”u-länderna” om slutresultatet blir skralt. Jag fruktar det motsatta. Att andra, som Greenpeace redan gjort, kommer att skylla haveriet på de rika länderna.
Mycket skulle vara vunnet om G 77-länderna kunde resa sig ur sitt koloniala förflutna och säga att nej, det är inte vi som orsakat problemet. Men det betyder inte att vi inte är en del av lösningen.