Signerat – Annika Ström Melin.
Statsminister Reinfeldt verkar inte längre ha särskilt höga förväntningar inför det stora klimatmötet om en månad. Hemkommen från Indien förklarade han i SVT:s ”Agenda” i söndags kväll att det inte kommer att bli något bindande klimatavtal i Köpenhamn. Om varken USA, Indien, Sydafrika eller Kina vill sluta en tvingande överenskommelse kommer det inte att bli något, konstaterade han kallt.
I stället hoppas han att alla länder ska presentera vad de vill och kan göra för att hejda klimatförändringarna. Indien har nämligen ett ambitiöst program, och det har många andra länder också. Om alla nationella klimatprogram läggs samman till ett enda, kanske det räcker för att Köpenhamn inte ska bli ett präktigt misslyckande, hoppas tydligen statsministern.
Det tror inte Sveriges avgående EU-kommissionär Margot Wallström. En skrytkavalkad kan inte ersätta bindande avtal, förklarade hon under sin sista presslunch som kommissionär i Stockholm i går. Och efter tio år som EU-kommissionär borde hon veta vad skillnaden är mellan politiska löften och bindande åtaganden.
Det kryllar av politiska utfästelser i EU, men för att de ska bli verklighet krävs ofta mätbara, tvingande mål och möjlighet till sanktioner.
Skillnaden mellan uppgivenhet och realism är visserligen inte alltid lätt att avgöra. Men om det redan nu står klart att de uppskruvade förväntningarna inte kommer att infrias i Köpenhamn, borde de tonas ned. Svikna förhoppningar kan förvandlas till en otrevlig politisk kraft. Effekterna av en politisk baksmälla kan bli lika allvarliga som att tillfälligt ge upp alltför högt ställda mål.
Köpenhamn borde ses som en början, inte ett slut. Klimatmötet kan bana väg för en möjlig väg framåt men blir inte en slutstation.