Signerat – Johannes Åman.
I ett samhälle där människor föds med olika förutsättningar sätts hoppet till skolan. Den ska lyfta de barn som fått en dålig start i livet. I praktiken når skolan inte ända fram. Både föräldrarnas inkomster och utbildning påverkar elevernas chanser att klara skolan. Den analys av niornas avgångsbetyg som Lärarnas riksförbund låtit SCB göra (DN 5/7) tyder dessutom på att utvecklingen går åt fel håll: Under tioårsperioden från och med att det nya betygssystemet infördes 1998 har det sociala gapet vidgats.
En teori om orsaken är att rätten att välja skola främst har gynnat de redan privilegierade. Det kan ju krävas både kunskaper och initiativkraft för att utnyttja de nya valmöjligheterna.
Men det är inte hela sanningen, för rätten att välja kan också vara en befriande kraft. Det är den inte minst för föräldrar som är missnöjda med den närmaste skolan men inte är rika nog att kunna köpa sig en bostad i ett område med bättre skola. En annan tänkbar förklaring är att själva bytet av betygssystem har vidgat den sociala klyftan. Syftet med att övergå från det relativa betygssystemet till dagens målrelaterade bokstavsbetyg var att få en tydligare koppling mellan betyg och kunskap. I någon mån har man lyckats. Elever och lärare talar i dag mer än tidigare om målen och om vad som krävs för olika betyg.
Den dialogen är viktig. Skolan ska inte främst sortera eleverna utan få dem att tillägna sig en djupare förståelse av stoffet. Att tala om sådant som kvalitativa skillnader mellan olika lösningar på samma problem är därför nödvändigt. Men hur gör man det på ett enkelt och rakt sätt? I praktiken blir samtalen om mål och betygskriterier ofta abstrakta. Och vilka elever har då störst möjligheter att knäcka koden och ge skolan de svar som lärarna förväntar sig? Jo, sannolikt de som kommer från hem med studietradition. Det var rätt att överge det relativa betygssystemet. Men för att mål ska bidra till goda resultat måste de vara begripliga. Här återstår mycket.