Signerat – Johannes Åman.
Klimatfrågan ställer världen inför en rad utmaningar. Den första är att skapa en så solid kunskapsgrund som möjligt. Den andra är att finna praktiska lösningar. Och den tredje är att hantera besvikelsen över att de i teorin bästa lösningarna är svåra att genomföra.
Att sätta ett globalt pris på koldioxidutsläppen vore en elegant lösning. Alla utsläpp skulle behandlas lika och alla förorenare skulle sättas under press att förbruka mindre koldioxid.
Men en sådan gemensam politik har inte världens länder kunnat enas om. Så frågan är: Vad gör vi i stället?
Besvikelse och villrådighet präglar också den del av debatten som handlar om vilka tekniker vi ska välja för att motverka växthuseffekten.
Är det realistiskt att klara utsläppsmålen genom effektiviseringar och satsning på förnybar energi? Eller måste vi också planera för en framtid med utbredd användning av fossila bränslen?
Ekot rapporterade i går om den tunga industrins förhoppning att koldioxid ska kunna avskiljas och lagras.
Miljörörelsen är starkt kritisk till denna teknik. Invändningarna är av två slag. Det praktiska motargumentet är att koldioxid som ska lagras i marken med tiden kan komma att läcka ut. Den principiella kritiken går ut på att industrin önsketänker och inte tar sitt ansvar för en övergång till mer hållbara energikällor.
Det finns visst fog för båda invändningarna. Modellen är inte färdigutvecklad. Mycket återstår att bevisa. Inte minst måste tekniken för avskiljning och lagring av koldioxid blir relativt enkel och billig. Annars kommer den aldrig att lämna experimentanläggningarna.
Tyvärr överskrider motståndarna till koldioxidlagring gränsen mellan sund skepsis och dogmatism. Lösningen döms på förhand ut som dålig trots att ingen i dag vet hur långt det går att komma på denna väg.
I klimatfrågan har världen inte råd med några tankeförbud eller kategoriska uppdelningar i fina och fula lösningar. Uppgiften att hejda den globala uppvärmningen är tillräckligt svår utan sådana hinder.