Signerat – Håkan Boström.
Konsekvens är inte alltid lätt i politiken. Världsbanken väntas i veckan ta beslut om ett lån till Sydafrika för byggandet av vad som ska bli världens fjärde största kolkraftverk. Anläggningen kommer ensam släppa ut 25 miljoner ton koldioxid per år – motsvarande halva Sveriges totala utsläpp.
Flera länder – bland annat USA och Storbritannien – har uttryckt skepsis inför att ge förmånliga lån till detta jätteprojekt. Den svenska regeringen – genom Maud Olofsson, nyligen på besök i Sydafrika – har dock ställt sig bakom det kontroversiella bygget.
Motiveringen är att man inte vill mästra sydafrikanerna och att landet behöver energi för sin fortsatta modernisering.
Det kan nog vara så. Men hur rimligt är det att Sverige stöder ett projekt som i ett svep raderar ut våra egna ansträngningar att minska koldioxidutsläppen? Det finns andra alternativ för sydafrikanerna än att bygga fast sig i ett storskaligt kolkraftverk decennier framåt: Sol- och vindanläggningar kan byggas nära de behövande. Kärnkraft är betydligt renare än kol om man nödvändigtvis vill satsa på stordrift. Tar man hänsyn till miljöeffekterna är utbyggd kolkraft knappast det mest genomtänkta valet.
I regeringens skrivelse ”Att möta globala utmaningar” från i mars heter det att Sverige verkar för att energiinvesteringar, som finansieras av utvecklingsbankerna, ska bygga på den ur miljösynpunkt bästa teknologin.
Skrivelsens huvudpoäng är att regeringen bedriver en samordnad utvecklingspolitik. Det verkar onekligen vara lite si och så med det. Intrycket är snarare att den ena handen inte vet vad den andra gör. Luftföroreningar är ingen nationell angelägenhet, vare sig i Sverige eller Sydafrika.
Regeringens agerande i den här frågan är svårförklarligt med tanke på att den annars – helt riktigt – betonat att miljöfrågan bara kan lösas med internationella insatser.