Signerat - Johannes Åman.
Det var säkert inte roligt att vara infrastrukturminister under vinterns kaos i tågtrafiken. I går försökte Åsa Torstensson (C) som omväxling slå an en mer offensiv ton. I en debattartikel i Svenska Dagbladet utlovade hon att regeringens förslag till ny kollektivtrafiklag, som samma dag överlämnades till lagrådet, ska öka resenärernas valfrihet.
Artikeln var också skriven som svar på ett inlägg (SvD 5/3) av ordföranden i riksdagens trafikutskott, Lena Hallengren (S). Hon hade varnat för förvärrat tågkaos och krävde att regeringens avreglering skulle stoppas.
Om valet stod mellan att det offentliga tog ansvar och att kollektivtrafiken helt överläts till marknaden, så skulle Hallengren ha rätt. Kollektivtrafiken utgörs inte bara av en mängd olika tjänster utan är ett system där delarna är starkt beroende av varandra. Resenärer som behöver byta vill ha information om alla resans delar och möjlighet till övergång utan att lösa ny biljett.
Stockholms moderna historia kan ses som en illustration till detta. År 1957 sköttes förortstrafiken i Storstockholm av 18 olika offentliga och privata trafikföretag. Det begränsade möjligheterna att samordna trafiken och innebar stora olägenheter för resenärerna. Skapandet av SL innebar en dramatisk förbättring.
Men läser man regeringens lagrådsremiss bleknar Hallengren bild av regeringen som ett gäng naivt marknadstroende avregleringsfundamentalister. Regeringen förnekar inte att det finns starka argument för det offentliga att ta huvudansvaret för kollektivtrafiken.
Huvudidén i lagrådsremissen är att ta bort de lagliga begränsningar som funnits för etablering av kommersiell kollektivtrafik. Inte minst skapas nya möjligheter för företag som vill erbjuda nya regionala busslinjer.
I någon mån kan detta innebära att trafiksystemet blir mindre överskådligt. Underlaget för de offentliga trafikbolagen kan också försvagas på vissa av de befintliga linjerna. Men privata aktörer kan också komplettera det offentliga systemet och tillfredsställa önskemål från resenärerna som det offentliga missat. Det blir en förbättring på marginalen snarare än en valfrihetsrevolution – men absolut inte ett systemskifte.