Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Kommunism: Den sanna bilden av utopin

Kjell Albin Abrahamsons ”Låt mig få städa klart!” är en passionerad appell mot alla sorters kommunism. Den borde redan vara skolbok.

Vi har inte något att skämmas för, sa Lars Werner när Berlinmuren föll. Nä, Vänsterpartiet kommunisterna hade ju inget att göra med den kommunism som i sju decennier förtryckt, förslavat, fördrivit och förintat miljontals män­niskor i och omkring Sovjetunionen.

Inget att skämmas för. Att svenska kommunister i alla år suttit i Moskvas knä, skickat hyllningstelegram till mördarna, tagit emot ekonomiska bidrag och talat om Sovjetsystemet som ett överlägset alternativ till den imperialistiska, kapitalistiska demokratin – det var bortsuddat ur minnet.

För allvarligt talat... Kommunismen är ju i alla fall bättre än nazismen, eller hur? I grunden vill kommunister bara slåss för allas lika värde, eller hur? Även om det blev lite tokigt i Sovjet, och Kina, och Vietnam, och Nordkorea, och... ja, vasjutton, alla länder som smakat på kommunismen och satt den ordentligt i halsen.

En sak bevisas tydligt av Kjell Albin Abrahamsons nya bok, ”Låt mig få städa klart!” (Hjalmarson & Högberg). Det är att det inte finns något, inte något alls, värt att spara, hylla eller ursäkta i den praktiska kommunismen.

Abrahamson är en känd och uppskattad radioröst, framför allt från Östeuropa. Och det är med östlig blick som han betraktar den svenska kommunismen. När det regnade i Moskva fällde svenska kommunister gärna upp paraplyerna. De miljontals människor som hukade under diktatorernas piskor har all anledning att än i dag känna vrede mot det västliga lättsinnet inför lidandet.

Böcker av denna sort utkommer med viss regelbundet. Per Ahlmark har skrivit ett par standardverk, ett annat är ”Kommunismens svarta bok” från 1997. De plägar rutinmässigt bemötas av kolerisk vrede från apologeter som säger att de minsann är kommunister men ändå inte akut vill döda någon, och att skrifterna ger uttryck för kommunistskräck. Men om något var det europeiska 1900-talets problem var det att denna skräck inte togs på tillräckligt stort allvar. ”Antikommunist” är lika vackert beröm som ”antinazist”.

Boken är till strukturen en genomgång av samtliga ledare för det som hetat Sveriges kommunistiska parti, Vänsterpartiet kommunisterna och Vänsterpartiet. Med utgångspunkt från dessa ledare – från Sven Linderot till Jonas Sjöstedt – dyker Abrahamson ned i nyckelepisoder som Kirunasvenskarnas öde, de sovjetiska övergreppen mot grannländerna och Catalinaaffären.

Ska man sammanfatta hans teser blir det ungefär så här: Det finns mycket som skiljer kommunismen och nazismen men än mer som förenar. V:s anspråk på att ha gjort upp med sin historia och dessutom brutit med Sovjet på 60-talet är falska. Att det fortfarande glädjeflirtas med kommunismen i allehanda sammanhang är ren skam.

Boken är fylld som ett straffläger i Sibirien av för delar av vänstern mycket graverande citat, som säkerligen lär väcka stark debatt från dem som anser sig missförstådda och felciterade. Bland annat tar vi del av VPK:s partiprogram från 1987, som slår fast att ”socialismen som ekonomi uppvisar storslagna resultat”. Det trumpetande tonläget kontrasteras mot Kjell Albin Abrahamsons dåtida vardag mitt i socialismen som ekonomi, ett Moskva där det varken fanns toalettpapper eller mat.

Har vi då någon glädje av ytterligare en bok som påminner om hur många svenskar bara använder ena ögat när de betraktar brott mot mänskligheten? Vad ska det vara bra för? Ett delsvar ger Abrahamson själv: 2007 visste 95 procent av svenska skolbarn vad Auschwitz står för. 90 procent visste inte vad Gulag, de sovjetiska fånglägren, var. Att ”Låt mig få städa klart!” blir skolbok är tyvärr inte sannolikt. Att kunskaperna som den redovisar inte ingår i den svenska allmänbildningen är tragiskt.

Den som en gång var nazist i Sverige – se exemplen Ingvar Kamprad och Ingmar Bergman – kom dessbättre knappast undan utan krav på rejäl avbön, bot och bättring. Kommunisterna? De kom bara undan.

Det finns fler skäl, aktualiserade i dessa dagar, till att boken är viktig. Nazismen flyttar just nu fram sina positioner i Sverige. Antirasistiska demonstrationer och aktivister angrips med brutalt våld.

Samtidigt florerar en våldsvänster med metoder som misshandel, hot och vandalism. Avståndstagandena från mainstreamvänstern är alltför få och vaga. Den som påpekar detta får höra att nu är det allvar, nu står allt på sin spets – man måste välja sida.

Men det måste man inte alls. Det valet är konstruerat.

Visst, skulle någon trycka en revolvermynning mot min panna – en vanlig övertalningsmetod både i nazistiska och kommunistiska sammanhang – skulle jag säga att nazismen i sin industriella, rasistiska grymhet är värre än kommunismen. Men så länge revolver saknas finns ingen anledning att välja. De allra flesta – liberaler, socialdemokrater, konservativa, gröna – lyckas faktiskt hur enkelt som helst ta ställning mot nazismen utan att flirta med diktatur eller politiskt våld.

Det finns ingen anledning att kollektivt döma ut Vänsterpartiet eller dem som står till vänster om S. De allra flesta är goda demokrater. Vad jag inte för mitt liv kan förstå är att det fortfarande i så breda led finns ett arv av förståelse, nästan acceptans, för det totalitära synsättet – bara för att detta emanerar från vänster.

V väljer fortfarande att i olika sammanhang demonstrera tillsammans med allehanda revolutionsromantiker som Socialistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna och stundom till och med Stalin- och Nordkoreaapologeterna i Kommunistiska Partiet.

Inte ens SD är så korkat att partiet officiellt skulle samordna en manifestation med Svenskarnas Parti – och gjorde de det skulle de bli rättmätigt hudflängda av alla och hans hund. Men när det står entusiastiska nystalinister i vänstertåget blir det inte ens en notis i tidningen, eventuella protester drunk­nar i talkörerna och ja ja, i morgon är det redan andra maj.

”Vi har inte något att skämmas för.” Jo, många av er har det. Och era aktioner i dag ger er ännu större anledning att känna skam i morgon.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.