Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Kommunism. Orden som inte befriar

Det var under Athena Farrokhzads omtalade ”Sommar” i P1 som polletten till sist trillade ned. Under hennes långa uppräkning av allt som var rasism, alternativt fascism – begreppen används omväxlande – insåg jag att jag missförstått den antirasistiska kampen. Fram till dess hade jag trott att antirasisterna var emot rasism – och att min oenighet med dem handlade om metoderna, särskilt då fäblessen för våld. Av Athena Farrokhzads monolog insåg jag att termen laddats med så väldigt mycket mer. Antikapitalism till exempel.

En av dem som förstått detta mycket tidigare och mycket bättre är författaren och kritikern Torbjörn Elensky. I det senaste numret av tidskriften Axess konstaterar han att antifascism i sin mest extrema variant inte ska förstås i termer av motstånd mot rasism, SD och Svenskarnas parti, utan mot hela det liberaldemokratiska samhällssystemet. När vänsterextrema säger att ”antifascism är självförsvar” handlar det alltså egentligen inte om att mota tillbaka en handfull demonstrerande nazister. Utgångspunkten är i stället en marxistisk och kommunistisk samhällsanalys där kapitalismen är våldsaktören och det ”motstånd” antifascisterna bjuder, ses som ett slags antivåld.

Att detta kommunistiska ”antivåld” lett till miljontals döda var än det prövats är vid det här laget välkänt. Men det gör det inte mindre angeläget att bringa reda i begreppsförvirringen. Nu behöver vi inte länge fastna i diskussioner om metoder. Den stora oenigheten gäller målet. Vi som gillar demokrati mot de antifascister som ogillar den.

När antifascister talar högljutt om att fascismen, nazismen och rasismen breder ut sig måste vi alltså först fundera över vad det betyder. Ska man tolka dem bokstavligt? Eller som ett sätt att elda massorna för en kamp som egentligen handlar om något annat?

Det nazistiska Svenskarnas parti fick i årets riksdagsval 4.189 röster. Det är väldigt många fler än de 681 rösterna i valet 2010. Och det är 4.189 röster fler än begripligt. Men ett hot mot Sverige? Knappast. I den mån den relativt sett stora valframgången ska skrivas på någons konto ligger antifascisterna – möjligen tillsammans med medierna – nära till hands.