Kolumnen: Pernilla Ström om en vänster som gillar rot men inte rut.
Det är en besynnerlig debatt som pågår om rot och rut. Vänsteralliansen vill inte ha rut – det vill säga skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Däremot tycker de att det är helt ok med rot – avdrag för byggrelaterade tjänster. Det är svårt att se logiken.
Jag kan förstå de mer renläriga debattörer som anser att subventioner snedvrider och att politiker inte bör gynna någon enstaka bransch framför en annan med särskilda skattefördelar. Om skatterna skapar problem, resonerar de, bör man sänka längs hela linjen.
Samtidigt är det så att vissa branscher är mer arbetsintensiva än andra och därför mer känsliga för ett högskattesamhälle som det svenska. Vissa branscher har också betydligt lägre rationaliseringspotential. Så har det varit inom byggsektorn. Så har det varit med hushållsnära tjänster.
För ett antal år sedan hade jag ett samtal med en hög facklig företrädare om just problemen med arbetsintensiva tjänster riktade till hushåll. Här fanns ju faktiskt en outnyttjad sysselsättningspotential. Om nu full sysselsättning var övergripande norm – borde man i så fall inte underlätta också för dessa jobb att komma fram? Nä, det tyckte han inte. Vissa jobb borde helt enkelt inte finnas. Ett modernt samhälle skulle ha arbeten där produktiviteten var hög och lönebetalningsförmågan god. När jag frågade vad som skulle hända med de människor som saknade kapacitet att hänga med i produktivitetsjakten och som kanske heller inte hade läshuvud, konstaterade han krasst att det i så fall nog var bättre att de inte gjorde något alls. Lågproduktiva ”skitjobb ” skulle vi i vart fall inte ha.
Samma nedlåtande attityd tycks prägla vänsteralliansen i dag. Under Almedalsveckan kom jag att diskutera frågan med en LO-funktionär. Varför rot men inte rut? Hennes resonemang gick ut på att rotavdraget inte var en skattesubvention vilken som helst, utan en konjunkturinsats. Rot skulle säkra kapaciteten över en konjunkturcykel så att man hade tillgång till rätt typ av kompetens och slapp flaskhalsar när tiderna åter blev goda. Några sådana skäl fanns inte för rut.
Det kan kanske låta bestickande. Men det är svårt att förstå varför just de breda markanläggarnas jobb är så mycket mer skyddsvärda än till exempel den utsatta städerskans, hon som genom rut kanske fått sitt första vita jobb på den ordinarie arbetsmarknaden. Kapacitetsargumentet håller inte streck. EU-medlemskapet har öppnat för en gemensam arbetsmarknad. Byggjobbarnas arbetsuppgifter har dessutom förändrats. I dag handlar det betydligt mer om montering än om finsnickeri. Är det verkligen så mycket mer avancerat att skruva gipsväggar än att rengöra en ugn?
Och om sektorns förmenta framtida samhällsvärde är skälet till att rot ska räddas och rut avvecklas, får vänsteralliansen gärna förklara hur det kom sig att den ropade efter statliga insatser och industristöd när Saab och Volvo höll på att stå på öronen, men var moltysta när Astra Zeneca meddelade att man tänkte stänga sin forskningsanläggning i Lund.
Socialdemokraternas faibless för rot och avståndstagande mot rut handlar nog om helt andra saker; nämligen otidsenlig intressepolitik avsedd att gynna industrifackens ”hardhats”.
När teko- och varvsindustrin drabbades av djup kris fick textilföretagen gå under mer eller mindre i tysthet. Den befolkades ju av kvinnor, bevars, lågbetalda sömmerskor.
Varvsindustrin var lika dödsdömd. Men där lyckades dess välorganiserade, välbetalda manliga varvsarbetare utverka miljard efter miljard i industriakutpengar innan dårskapen stoppades. Ändå hade förmodligen varvsarbetarna betydligt lättare att hitta nya jobb i strukturomvandlingen än de kvinnor som slitit vid sina symaskiner på Eiser eller Malmö Strump.
Mäns jobb är aktningsvärda. Kvinnors jobb är umbärliga. Och sysslor som har utförts i generationer av de grupper som socialdemokratin och vänstern sagt sig vilja företräda stämplas som skitjobb som inte ska finnas.
När rot diskuteras är det därför alltid byggjobbarna – det vill säga de som utför jobben – som står i fokus. När rut diskuteras är det däremot alltid köparna – överklasskärringarna som inte själva ids polera mahognyborden – som lyfts fram.
Det är därför vi ser så många socioekonomiska studier över vilka som använder rut, men aldrig några studier över vilka som drar mest nytta av rot. Det är ju knappast Nisse i Hökarängen som får skatteavdrag för att montera in Poggenpohlkök i tvårummaren.
Det är inte klassen – utan könet, dumbom!