Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Konfliktlösning: Till förlåtelsens försvar

Mer än en gest. Sydafrikas förre president P W Botha med Desmond Tutu 1996.
Mer än en gest. Sydafrikas förre president P W Botha med Desmond Tutu 1996. Foto: BENNY GOOL

Syftet med att förlåta en fiende är inte minst att man själv ska kunna läka. Det gäller både på individ- och nationsnivå.

Det är lätt att närma sig biskop Desmond Tutus projekt med viss skepsis. Nätsatsningen ”Tutu global forgiveness challenge” doftar kanske lite för kommersiellt för att det ska kännas alldeles bekvämt. Misstanken infinner sig att ett inte oviktigt syfte med projektet är att sälja boken ”Förlåtelse”, skriven med dottern Mpho, för 213 kronor styck.

Ändå borde den globala förlåtelseutmaningen vara svår att gå i gräl med. Tutu är, som en av antiapartheidrörelsens och det nya Sydafrikas centralgestalter, en sann auktoritet på området ”förlåt och gå vidare”.

Hans sajt riktar sig till ett tydligt Du, en individ som genom aktiva övningar ska bli bättre på förlåtelsens konst och därigenom få ett mer kärleks- och fridfullt liv. Dessa Du ska växa till ett stort Vi, för med sajtens ord: ”När tillräckligt många av oss förlåter kan vi förändra världen”.

En harmlös, altruistisk tanke? Nja. Två debattörer har på DN Kultur kommit med invändningar mot projektet och, delvis, mot hela tanken på förlåtelse som en eftersträvansvärd akt.

Teologen Ann Heberlein (17/6) berättar om ett möte med en ung kvinna som plågades dels av minnet av en våldtäkt, dels av hennes egen oförmåga att förlåta gärningsmannen: ”Hon var nämligen övertygad om att både hon och hennes våldtäktsman skulle hamna i helvetet om hon inte förlät honom.”

Som alternativ till förlåtelse föreslår Heberlein ”den objektiva attityden”: att sträva efter att uppnå likgiltighet, ”inte inför kränkningen, men inför den som kränkt”.

Heberlein får medhåll av Johanna Mannergren Selimovic (24/6), som forskar om fredsbyggande på Utrikespolitiska institutet. Hon menar att Tutu förespråkar förlåtelse ”som quickfix för individer eller samhällen” och talar syrligt om en ”försoningsindustri” som byggts upp i olika konfliktländer, inte sällan med biståndspengar.

Skepsisen mot förlåtelse ligger förmodligen i tiden. Det finns något gammalmodigt, unket, nästan patriarkalt i begreppet. Man kan lätt tänka sig ett helt batteri postmoderna teorier som dekonstruerar förlåtelsen. Permanentar den inte gärningsmannens överordning gentemot offret? Är det inte bara ytterligare ett sätt för allsköns skurkar att glida undan rättvisan och det rimliga straffet?

I vår tid finns också en jagdyrkan som gör tanken på förlåtelse extra svårsmält. Hallå! Du har faktiskt kränkt mig! Vilket brott kunde vara värre än det?

Att kritisera förlåtelsen kan kanske även ses som en rekyl på det av många så avskydda ”bestäm-själv-hur-du-mår-samhället” vars storhetstid inföll för några år sedan. Det var då som det aldrig var för sent att få en lycklig barndom och alla problem skulle botas med KBT-liknande metoder: Om du är rädd för ormar är det bättre att du lär dig hålla i dem än att du försöker minnas om din mamma verkligen envisades med att ha picknick i högt gräs.

Nu tillhör jag dem som tror betydligt mer på KBT än psykoanalys. Det finns dessutom en hel del andra märkligheter i kritiken av Desmond Tutus projekt. Till skillnad från Heberlein ser jag till exempel absolut inte biskopens önskan om förlåtelse som ett ”krav”, vare sig explicit eller underförstått. Ingen kan förstås begära att någon annan förlåter en missgärning.

Den objektiva attityd till en förövare som Heberlein lanserar kan säkert vara ett alternativ. Men då krävs att man lyckas omgärda oförrätten med ett så tjockt lager av objektivitet att den verkligen kapslas in, den får inte ligga kvar och skava som en splitterskärva under huden. Det är svårt.

Inte heller instämmer jag med Mannergren Selimovic att förlåtelse skulle vara en ”quickfix”. Jag tror att Desmond Tutu om någon är medveten om hur komplicerad och sårig en förlåtelseprocess kan vara. Att ansvaret för förlåtelsen skulle ligga hos offren förstår jag inte alls; snarare handlar det väl om att dessa genom förlåtelsen hjälps att nå ett bättre liv.

Det är nämligen ett inte ovanligt misstag att se förlåtelsen som en förmån främst för gärningsmannen. Så behöver det inte vara. Ett stort argument för att förlåta, för många säkert det största, är att det ofta får offret själv att må bättre.

Det finns också andra skäl att vara vaksam när människor ifrågasätter förlåtelsens fördelar. Vilka är egentligen de gångbara alternativen? Ska de människor och folkgrupper som utsatts för övergrepp – och inte lyckas förhålla sig objektiva till dem – uppmanas att vara långsinta, ruva på hämnd, bära sin kränkning som den sista droppen vatten?

Då är jag rädd att vi går än längre in i rättshaveristens cirkelvärld av eviga konflikter, överklaganden och blodshämnd.

Försoning kan vara livsnödvändig. Och den kräver nog åtminstone ett visst mått av förlåtelse.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.