Ett maskingevär har länge varit den säkraste vägen till en försörjning i östra Kongo. De väpnade grupperna rekryterar ofta barn. Terror, övergrepp, våldtäkter och droger blir snabbt en livsstil, ett slags vardag för dem som värvas.
Som regel har milisgrupperna en rudimentär politisk agenda, ett alibi för en verksamhet som blivit självgående. Det gäller i allra högsta grad ADF-Nalu, vars baser i norra Kivuprovinsen den kongolesiska armén attackerade för några dagar sedan.
ADF-Nalus kärna utgörs av en grupp exilugandier som under sken av att företräda muslimers rättigheter har genomfört attentat och mord på civila i Uganda. Gruppen var som mest aktiv i slutet av 1990-talet och anses få vapen och pengar från Sudan.
80.000 kongoleser befinner sig på flykt undan striderna. De lever under katastrofala förhållanden, sover ofta under bar himmel utan mat och rent vatten. Källor inom FN-styrkan Monusco har uttalat kritik mot den kongolesiska arméns upprensningsaktion. Man menar att ADF-Nalus verksamhet låg nere och att det humanitära priset för insatsen är för högt.
Det är tragiskt att Kivuprovinsen åter drabbas av strider och flyktingströmmar. Regionen hade precis förunnats några månader av relativ stabilitet sedan de milisgrupper som haft stöd från Rwanda avväpnades.
Men om den militära insatsen mot ADF-Nalu kan öka stabiliteten i regionen på sikt är det ändå rätt sak att göra.
Ugandas president Yoweri Museveni har använt hotet från gruppen som förevändning för skärpt säkerhet inför valet nästa år. Och även en sovande terrorgrupp är ett potentiellt hot. Ränderna går inte ur i första taget när man ägnat flera år av sitt liv åt urskillningslöst mördande, våld och plundring. Det är bättre för säkerheten i östra Kongo att det hotet undanröjs en gång för alla.