Omkring 200 kvinnor våldtogs i Luvungi i östra Demokratiska Republiken Kongo kring förra månadsskiftet, uppgav FN på måndagen.
En smärtsam droppe i ett hav av sexualiserat våld. Men också en påminnelse – de väpnade konflikterna i östra Kongo må ha mattats av, men våldet mot kvinnor fortsätter.
I Luvungi tillhörde gärningsmännen den rwandiska hutugerillan, verksam i området sedan 1994. Militiagrupper har under lång tid använt extremt sexuellt våld för att uppnå underkastelse.
Antalet anmälda våldtäkter uppgick 2007 till 32 353. Då är mörkertalet enormt – skammen hindrar kvinnor från att uppsöka sjukvård om det inte är livsnödvändigt. Bland de icke-rapporterade offren finns ett stort antal män, fäder som under dödshot tvingats våldta sina döttrar, söner sina mödrar. Det senaste årtiondets offer för sexuellt våld i Kongo kan sannolikt räknas i miljoner.
En minskning har skett av det sexuella våldet sedan 2007. Gerillagrupper står för en allt mindre del av våldtäkterna. Men kvinnors värde har urholkats så till den grad att andra har tagit över rollen som gärningsmän. Soldater i den nationella armén våldtar av frustration, av ilska över civilbefolkningens brist på respekt. Många av dessa soldater är tidigare gerillamän som har integrerats i armén och som ofta har en lång bakgrund som våldtäktsmän.
Därtill har den andel av våldtäkterna som begås av civila ökat från ett par procent 2004 till 38 procent 2008. Flyktingar våldtar flyktingar i de läger där de sökt skydd. Grannar våldtar grannar.
Listan på nödvändiga åtgärder kan göras lång, men ingenting biter när samhället har raserats och rättsstaten aldrig upprättats. Insatser kan därför inte bara riktas mot våldet. Helheten måste stärkas, byggas från grunden.
En sak kan sägas med säkerhet: Det är för tidigt att dra tillbaka FN:s fredsbevarande styrkor från östra Kongo. För kvinnornas skull.