Så stod till slut de svenska Gripenplanen på marken på Sicilien, redo att utföra sina uppdrag över Libyen. Synd bara att ingen hade tänkt på att det också behövdes bränsle för att lyfta.

Det vilar något ödesmättat över veckans Jas-debacle, som handlar om mer än en pinsam planeringsmiss. När Sverige efter mycket om och men ansluter sig till den internationella koalition som ska uppfylla FN:s Libyenresolution, sker det som så många gånger tidigare halvhjärtat. Sverige är med, men ändå inte på riktigt.

Först drar sig regeringen för att över huvud taget solidarisera sig med FN-insatsen mot Khaddafi, trots att den grundar sig i ett beslut i det av Sverige omhuldade säkerhetsrådet. Efter viss tvekan bestämmer sig riksdagen ändå för att godkänna ett deltagande, men bara om Gripenplanen begränsar sin medverkan till att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen.

Det hårda militära uppdraget, som kräver mer än flygbränsle för att genomföras, överlåts till andra.

Om alla koalitionsländer hade samma bekväma inställning som Sverige skulle det vara omöjligt att hålla Khaddafi i schack.

Det är långt ifrån säkert att FN-ingripandet räcker för att hindra den libyske despoten från att massakrera sin egen befolkning. Luftinsatsen är komplicerad, riskabel och sannolikt inte tillräcklig för att stoppa Khaddafi. Som Thomas Friedman påpekade i sin kolumn på DN:s ledarsida (8/4) krävs förmodligen kängor på marken för att nå framgång; ett föga upplyftande perspektiv.

Men den pågående interventionen är åtminstone ett steg i rätt riktning. 17 år efter folkmordet i Rwanda, vars minnesdag inföll i torsdags, visar världssamfundet att frasen ”aldrig mer” är mer än bara en fras. Det så kallade ansvaret att skydda som FN enades om 2005 har fått en konkret innebörd för de hotade människorna i Libyen.

Det paradoxala är att Sverige applåderar FN:s beslutsamhet, samtidigt som vi själva inte är beredda att bidra till de mer farliga delarna av uppdraget. Vår utrikespolitiska retorik är frikopplad från vårt handlande.

Man kan motivera denna hållning på flera sätt, men särskilt moralisk är den inte eftersom den förutsätter att andra tar risker för vår skull.

Det är långt ifrån första gången som Sverige agerar på detta sätt. Glappet mellan högstämda tal i internationella fora och praktiskt agerande har i själva verket löpt som en röd tråd genom svensk utrikes­politik under efterkrigstiden.

Svenska regeringar har i decennier prisat FN, men när det vid några få tillfällen kommit till skarpt läge har vi knappast levt upp till världsorganisationens egna principer om våldsanvändning.

Ta exemplet Irak. När diktatorn Saddam Hussein invaderade grannlandet Kuwait 1990, borde det ha varit naturligt för Sverige att ansluta sig till den breda FN-koalition som skulle pressa tillbaka Iraks diktator. Säkerhetsrådet hade äntligen lösgjort sig från den vetoförlamning som präglade arbetet under kalla kriget, en stormaktslåsning som svenska utrikesministrar ständigt brukade beklaga.

Så vad gjorde Sverige i denna situation? Jo, vi valde att ta det säkra före det osäkra och gömde undan det blågula bidraget i ett fältsjukhus på behörigt avstånd från eventuella strider. Statsminister Ingvar Carlsson fick också utlandet att häpna genom att begära en ”andhämtningspaus” i befrielsen av Kuwait, två veckor efter att den militära insatsen sattes i gång. Till mångas förvåning hade Sverige bestämda synpunkter på hur andra länder – inte vi själva – skulle utföra FN:s beslut.

Ett liknande mönster av bekvämlighet avtecknade sig några år senare under mördandet i Bosnien. Sverige bestämde sig för att ansluta till den internationella skyddsstyrkan, men enbart på villkor att vår bataljon inte gavs stridande uppgifter.

Bakom dessa positioner skymtar naturligtvis neutralitetspolitiken och allians­friheten, två begrepp som länge har förklätts i en moralisk språkdräkt.

Men som historikern Klas Åmark påminner om i sitt storverk ”Att bo granne med ondskan” (Bonniers) växte den svenska utrikespolitiken under efterkrigstiden fram ur en kalkyl av egenintresse. Sveriges förhållande till Nazi-Tyskland kännetecknades inte av neutralitet, vilket svenska skolbarn fick lära sig i åratal, utan av långtgående eftergifter, improvisation och opportunism. Samlingsregeringen började lägga om kursen först när det stod klart att Hitlers krigslycka hade vänt.

Att neutralitetspolitiken senare fick en sådan moraliserande slagsida blev ett sätt att maskera den besvärande ”neutraliteten” under kriget. I efterhand är det dock uppenbart hur egenintresset i olika grader fortsatt att påverka agerandet fram till våra dagar.

Tydliga spår av detta finns i Libyeninsatsen, samtidigt som det oväntat breda stödet för att skicka Jas söderut visar att utrikespolitiken frigjort sig från flera av de låsningar som den gamla neutraliteten och alliansfriheten förde med sig.

Sverige är åtminstone med när det gäller, även om våra Gripenplan har soppa­torsk och enbart får bestyckas med snälla vapen.