Signerat – Hanne Kjöller.
Inget är så illa att det inte kan bli värre. I går kom Ekot med nya uppgifter om hur fastighetsbolaget Nova Group försökt köpa sig politiskt inflytande i Finland. Riksdagsledamoten Marja Tiura uppges ha fått ett bidrag på 200.000 kronor. Novadirektören Arto Merisalo försökte förmå Tiuras parti, Samlingspartiet, att reservera en ministerpost för henne. Och som för att riktigt vara på den säkra sidan uppvaktades också Centern för ett eventuellt partibyte.
Detta är långt ifrån de enda ljusskygga summor och olämpligheter som transfererats från näringsliv till finsk politik. Sponsringen tycks ha betalat sig. Enligt Ekot fick Nova Group in ett 40-tal av sina favoriter i riksdagen.
Det som hänt i Finland kan lika gärna hända här. Kanske har det till och med hänt utan att vi vet om det. Sverige saknar lagar om öppenhet för större ekonomiska partibidrag. Och anledningen till det stavas i huvudsak Moderaterna. Men även Kristdemokraterna stretar emot.
Moderaternas argument är att valhemligheten äventyras om människor som vill slanta upp större belopp ska behöva göra det i dagsljus. Men det är en konstruerad invändning. Den gräns som diskuterats ligger på 20.000 kronor och handlar alltså inte om att varje person som stöder ett politiskt parti registreras.
Förvisso är politik en förtroendebransch där väljarna ger folkvalda förtroende och där de folkvalda har att förvalta detta förtroende. Det gäller representation, resor, hur man sköter sitt uppdrag, vilka man frotterar sig med, hur man låter eller inte låter sig bjudas, vilka sidouppgifter man åtar sig och så vidare och så vidare. Omdöme kan inte regleras. Men det kan ekonomiskt stöd till partierna. Öppenhet har ett egenvärde. Det är ett sätt att minska eventuell misstänksamhet hos väljarna och det är ett sätt att minska frestelserna för politikerna.
Alla har således allt att vinna. Utom möjligtvis de potentiellt korrupta politikerna. Märklig strid Moderaterna och Kristdemokraterna tagit där.