Signerat

Kött och klimat: Blodig biff med bismak

Mumsigt?
Mumsigt? Foto: Leif R Jansson / Scanpix
Signerat – Susanna Birgersson.

År efter år ökar köttkonsumtionen i Sverige och världen, och därmed utsläppen av växthusgaser. Det behövs både politik och personlig reflektion för att ändra kostvanorna.

Fast besluten att granska sitt eget förhållande till kött gav sig Jonathan Safran Foer ut på exkursioner i den amerikanska köttindustrin. I boken ”Äta djur” tittar han in i ladorna där kycklingar trängs och skräms ihjäl. Han beger sig till stallarna där grisar behandlas som produktionsenheter. Till vidsträckta, giftspridande kloakpooler. Till slakterierna där löpande band-hanteringen sätter dödlig effektivitet före allt vad medkänsla och anständighet heter. Safran Foer besöker också farmerna där korna får ströva fritt och har allt ett djur kan tänkas önska sig. Han åker till kalkonbonden som behandlar jättefåglarna som sina barn.

Safran Foer landar i slutsatsen att det är säkrast att inte äta kött alls, inte ens från de lyckliga djuren. Det är omöjligt att försäkra sig om att de inte lidit och han lyckas inte försona sig med tanken att djurens liv skulle syfta till att hamna på hans tallrik.

Man måste inte dra samma slutsats för att ändå inta en respektfull hållning; djuren är levande varelser med förmåga att känna smärta och stress. Men eftersom de flesta av oss befinner sig långt bort från köttproduktionen kräver det eftertanke. Vi som slipper se hur suggor spänns fast i långa perioder eller höra skriken innan de slaktas får i stället använda föreställningsförmågan.

Det är den ena sidan av köttätandet. Den andra uppmärksammades på tisdagen när Jordbruksverket släppte en rapport om köttkonsumtionens miljö- och klimatpåverkan. 18 procent av världens utsläpp av växthusgaser kommer där­ifrån. Och mer lär det bli när jordens befolkning ökar med uppskattningsvis två miljarder till 2050, när allt fler människor häver sig upp ur fattigdom och därför har råd att äta mer kött.

I rapporten framkommer att det inte finns någon enkel, entydig analys av köttproduktionen att utgå ifrån. Framställningen av nötkött är den största klimatboven medan kyckling är ganska oproblematiskt ur klimatsynpunkt. De där betande, långsamt växande ekocertifierade korna kan mycket väl hinna orsaka ännu större utsläpp. Ekologiskt stämplad djurhållning är ingen garanti för låg klimatpåverkan.

På flera håll i Sydamerika huggs regnskogen ner för att ge plats åt betande hjordar och enorma arealer åkermark används till att odla foder i stället för mat till människor. Samtidigt är näringsvärdet i kött betydligt högre än i spannmål och många gånger är betande djur på mager jord det absolut mest effektiva sättet att framställa mat. Uppgiften att föda jordens växande befolkning låter sig inte göras utan animalier.

Men vi kan också konstatera att den köttkonsumtion vi hänger oss åt i USA, Australien, Europa och även Sverige är ohållbar, onödig och ohälsosam. I snitt äter vuxna svenskar 81 gram protein om dagen när det egentligen räcker med 58 gram. Givetvis kan hela behovet, om så önskas, tillgodoses med en varierad vegetarisk kost. Den svenske genomsnittsmannen dubblar nästan den rekommenderade mängden rött kött, och ådrar sig därmed ökad risk för vissa typer av cancer.

87 kilo kött per person och år är den senaste siffran – en drygt 30-procentig ökning sedan 1980-talet. Fundamentalistiska LCHF-profeter gör inte saken bättre.

Jordbruksverket undersöker i rapporten några olika styrmedel för att komma till rätta med den rika världens köttorgie och landar i den försiktiga slutsatsen att en europeisk skatt på kött är ett bättre alternativ än de flesta andra.

Jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) avfärdade snabbt idén, och nog ter den sig aningen orealistisk med tanke på stämningen i förhandlingarna om EU:s jordbrukspolitik. Men utsläppen måste tryckas ner och, i något led, avgiftsbeläggas. Erlandsson får gärna berätta vad han vill göra åt saken. Tror han att det är möjligt att infoga jordbrukssektorn i systemet med utsläppsrätter måhända? Någon annan idé?

För Sverige har jag ett förslag som kan införas omedelbart: Höj momsen på all mat till 25 procent. Utgifterna för livsmedel har blivit en allt mindre del av hushållens omkostnader eftersom matpriserna knappast har rört sig sedan 1990 samtidigt som inkomsterna ökat kraftigt under samma period. Den fördelningspolitiska effekt som fick motivera sänkningen 1996 är, milt uttryckt, tveksam. Om prisökningar på kött får oss att handla mindre av den varan, borde höjd matmoms ge önskad effekt. Samt förse statskassan med åtskilliga miljarder.

Slutligen en uppmaning till landets matskribenter, krögare, radio- och tv-kockar: Lär folk att laga vegetariskt! Den matkreatör som inte kan tillreda en lockande och smakrik anrättning utan en klump blodiga muskler borde skickas på fortbildning.