Signerat – Erik Helmerson.
Man kan kränka en människa på många olika sätt. Till exempel genom att anse att en man som vägrar att ta en kvinnlig chef i hand vid anställningsintervjun inte bör ha någon a-kassa. Eller genom att underkänna elever på Lärarhögskolan som inte kan skriva begriplig svenska. Då galopperar ett kompani statsavlönade ombudsmän ut på slagfältet med höjda standar, omfattande utredningar och krav på skadestånd.
Ett annat sätt är att trakassera någon på nätet med förnedrande bilder och/eller kommentarer. Då händer ingenting, åtminstone enligt Ekots granskning som presenterades på måndagen. Av tusentals anmälningar är det ”ett par, tre” som går till åtal.
Det är uppenbart att medan nätanvändandet i Sverige accelererat med svindlande fart har lagstiftarna stått stilla och stirrat sig yrvaket omkring. Enligt en statlig utredning från i maj diarieför polisen inte ens statistik över anmälda kränkningar på internet – det saknas en sådan markering i anmälningssystemet. Detta för ett brott som kan ge fasansfulla effekter för den som drabbas. Det är lika lätt för en gärningsman att lägga ut sexbilder av någon inför en miljonpublik som det är svårt för offret att plocka bort dem.
Enligt Ekot är Datainspektionen nu beredd att sjösätta ett system där myndigheten dels skulle fungera som ombud för den som anser sig nätkränkt, dels utfärda böter. Men brott ska i första hand bekämpas av polis, om inte annat för att markera brottets allvar. Att bevisläget ofta är svårt är inget skäl att blunda för anmälningarna.
Kränkningar på nätet kan slå sönder en människas liv och ge konsekvenser som följer offret i decennier. De utgör ett problem som inte kommer att försvinna av sig självt, snarare förvärras i takt med att en större del av befolkningen börjar röra sig lika hemtamt i sociala medier som i sina vardagsrum.
Svenskarna påstås ibland vara världsmästare i kränkthet. Då är det en nattsvart ironi att några av samhällets allvarligaste kränkningar sopas under mattan.