Det är inte lätt att vara politiker. Den som beväpnar sig med statistik och håller en dämpad ton får kritik för att uppträda som en tjänsteman och inte den förtroendevalda hon är. Den som får skrattanfall eller blir arg får veta att han käbblar, ägnar sig åt personangrepp och därmed inte visar respekt för demokratin.
Vi medborgare kräver att politikerna ska vara precis som vi, ingen jämrans elit. Samtidigt kräver vi att de ska vara bättre än vi. Och det är de på det hela taget.
Men inte alltid. I Årjäng har kränksjukan eskalerat till en politisk pandemi. När kommunstyrelsens arbetsutskott behandlade budgeten i oktober blev centerpartisten Kenneth Christoffersson sur på att största oppositionspartiet vill lägga ned badhuset i Töcksfors.
”Ni pratar om att Sverigedemokraterna är främlingsfientliga, men Socialdemokraterna är värre för ni utplånar hela bygder”, sa Christoffersson.
Socialdemokraten Tina Kristiansson blev så förolämpad så att hon tog politisk paus. Centerns kommunalråd Katarina Johannesson har tagit avstånd från partikamratens uttalande, men det räckte inte för S och V.
Vid senaste kommunfullmäktige krävde oppositionen en ny punkt på dagordning för en officiell ursäkt. Majoriteten nobbade. Så oppositionen bojkottade politiken när Christoffersson var närvarande, som vid kommunstyrelsens sammanträde.
Visst hade det varit enklare om Christoffersson genast sagt ledsen om du tog illa upp. Och efter bojkotten kröp han till korset, ursäktade sig och oppositionen förklarade att saken var ur världen.
Men det är den inte, såvitt man inte drar lärdom av den sjuka historien. Politiken, liksom det vanliga vardagslivet, urartar i kaos om vuxna människor inte kan låta knäppa uttalanden gå in genom ena örat och ut genom andra. Om varje ordmärkande människa ska få ursäkter och upprättelse får vi inte ett artigare Sverige utan ett fullständigt förljuget land.