Signerat – Erik Helmerson.
Hur ska våldsvågen i Malmö stoppas? Som alltid när brott och straff står på diskussionsordningen kan man lätt skilja ut två huvudspår: det hårda och det mjuka. Förespråkare för det hårda rekommenderar fler poliser och strängare straff, den mjuka linjen betonar brottslighetens orsaker och ser social utjämning som främsta redskapet.
Tony Blairs berömda recept var att förena de båda spåren: hårda tag mot både brotten och deras orsaker. Tyvärr blev det föga mer än en slagkraftig valslogan.
Även om det kan kännas tröttsamt att höra samma argument upprepas genom decennierna kan man känna förståelse för båda sidor och respektera dem. Desto svårare är det att vara tolerant mot den skuldpingis som regeringen och Socialdemokraterna ägnat sig åt i fallet Malmö.
Förre justitieministern Thomas Bodström upprepar (6/2) S-mantrat på Aftonbladets ledarsidor: Våldet i Malmö är regeringens fel. Högern sänker skatter i stället för att ”prioritera de ungdomar som har det svårast”. Dessutom nämner han två satsningar, Motverka våld och gäng (MVG) samt Mobilisering mot narkotika (MOB), som alliansregeringen lagt ned.
Det går förstås att bemöta Bodström i sakfrågan. MVG-projektet förlorade visserligen sina statliga pengar, men det fanns inget som hindrade kommunerna, inte ens S-kommuner som Malmö, från att driva det vidare. Och MOB ersattes av andra satsningar.
Dessutom: Thomas Bodström får nog ligga i rätt hårt för att belägga tesen att problemen i Malmö, eller snarare problemen med utanförskapets kriminalitet, uppstod som en big bang ur harmonins vakuum i september 2006.
Men kontentan är denna: Att bolla gris med ansvarsfrågan är mest slöseri med luft och påverkar ingen. I den debatten har varken justitieminister Beatrice Ask eller Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu vunnit någon värdighet att tala om.
Kan det vara på sin plats att vädja till samtliga makthavare (och före detta makthavare) både i Malmö och i Stockholm att vänta med att borra ned huvudet i skuldfrågan tills själva problemet är löst?