För den enskilde reportern handlar det inte om att slå fast absoluta sanningar, utan om att försöka nå så nära verkligheten som möjligt. Man kontrollerar fakta, ger utrymme för motargument, förkastar hypoteser som visar sig felaktiga.
I denna jakt på sanningen påminner journalistiken om vetenskapen, även om det finns många skillnader mellan reportrar och forskare.
Vilka budord som vägleder de ansvariga på Aftonbladet är oklart, men i den så kallade Littorinaffären har tidningens pressetik befunnit sig i fritt fall.
Aftonbladets uppmärksamhet kring det påstådda sexköpet har varit massiv och pågått i över en vecka. Publiceringarna kan delas in i tre faser.
1) Oblyga antydningar. Dagen efter Sven Otto Littorins avgång skriver Aftonbladet att arbetsmarknadsministern lämnat regeringen på grund av frågor om ett påstått brott som kan ge fängelse. Tidningen ägnar förstasidan samt tre uppslag åt avslöjandet, men berättar frustrerande nog inte vad anklagelserna handlar om.
Enligt den tillförordnade ansvariga utgivaren Lena Mellin är skälet till detta ”enkelt”: Sven Otto Littorin är inte längre en offentlig person.
Argumentet är orimligt. Självklart har det ett stort allmänintresse om orsaken bakom hans avgång kan hänföras till ett brott.
Aftonbladets publicering får sannolikt upplagan att skjuta i höjden. Men den utlöser samtidigt en tsunami av spekulationer och rykten som sveper över den förre arbetsmarknadsministern. Ingen vet med säkerhet vad Littorin gjort, men bilden av en kriminell person suggereras fram. På Aftonbladets ledarsida är skuldfrågan redan avgjord. Eva Franchell skriver att Fredrik Reinfeldt ”måste undanröja varje misstanke om att han, statsministern, skyddat en brottsling”. Hon ska återkomma till beskyllningen kommande dagar.
2) Direkta anklagelser. På lördagen preciserar Aftonbladet plötsligt sina bevis mot Littorin, trots att tidningen två dagar tidigare sagt att man inte ska göra det. En 30-årig kvinna träder fram anonymt, det talas om ett tidigare telefonnummer till Littorin och en dator med kunduppgifter.
Under rubriken ”Därför skriver vi om Littorins sexköpsbrott” – en formulering som för tankarna till ett konstaterat brott – förklarar Lena Mellin sin kovändning i publiceringsfrågan med att det frodas rykten när en tidning tiger. Hon förbigår helt att det är Aftonbladet som med sin tidigare oetiska publicering orsakat vågen av spekulationer.
I samma tidning finns inte en tillstymmelse till dementi från Sven Otto Littorin. Lena Mellin förklarar detta med att Littorin i 3,5 dygn valt att inte kommentera tidningens uppgifter.
Snart ska det visa sig att detta inte stämmer.
3) Genanta reträtter. På onsdagen framträder Sven Otto Littorin i en e-postintervju i Dagens Nyheter. Han avvisar bestämt Aftonbladets anklagelser och förnekar att han någonsin köpt sexuella tjänster. Han säger vidare att han via sin pressekreterare gav samma besked till Aftonbladet redan den 6 juli, det vill säga dagen före avgången.
I Aftonbladet kommenterar Lena Mellin intervjun. Hon meddelar plötsligt att Aftonbladet skulle ha avstått från att publicera sexanklagelserna om Littorin bara förnekat dem för tidningens reporter. Men Mellin hävdar återigen att arbetsmarknadsministern inte ville ge några kommentarer, trots upprepade förfrågningar.
Problemet är bara att Littorins dementi är dokumenterad. I torsdags redovisade Expressen en bandinspelning som bekräftar hans version. Via sin pressekreterare kontaktade Littorin Aftonbladets nyhetschef den 6 juli och förnekade två gånger att han någonsin betalat för sex.
När Lena Mellin konfronteras med bandupptagningen säger hon först att hon inte känner till dementin. Sedan skriver hon i sin egen tidning under den vilseledande rubriken ”96 timmar utan svar”. Inte med ett ord informerar hon sina läsare om Expressens dementiuppgifter.
Däremot skriver hon att Aftonbladet ”av naturliga skäl” inte ville ha kommentarer via ombud i denna känsliga fråga.
Det är ett nonsensargument. Bland tidningar i hela världen är det vedertaget att acceptera ministeruttalanden via pressekreterare, även om direkta kommentarer alltid är att föredra.
Nu stormar det ordentligt mot Aftonbladet. Allt fler inser att det som började som en legitim fråga om ett påstått sexköp övergått i en smutsig följetong av insinuationer, anklagelser och missvisande beskrivningar.
Till bilden hör att beskyllningarna mot Littorin återpublicerats av de flesta medier i Sverige, inklusive DN. Bakgrunden är de många frågor som uppstod i kölvattnet av Aftonbladets första artiklar och som motiverade rapporteringen. Men det finns ingen tidning som ens kommit i närheten av Aftonbladets uppskruvade tonläge och bristande balans.
Och det har inte tagit slut än, trots Littorins bestämda förnekanden. På Aftonbladets kultursida återgavs i torsdags ett citat från tidningen Arbetaren: ”En viss poetisk rättvisa finns över att en prostituerad blivit Littorins fall.”
Samtidigt insinuerar den semesterlediga chefredaktören Jan Helin på sin blogg att Aftonbladet känner till fler fall av littorinska sexköp – återigen utan att redovisa några belägg.
Aftonbladets kampanj är inte bara ett övergrepp på en före detta minister. Det är också ett publicistiskt haveri som skymmer de legitima frågor som har behövt ställas till både Littorin och Reinfeldt.
Låg det något i Aftonbladets anklagelser? Varför vilseledde arbetsmarknadsministern svenska folket om det verkliga avgångsskälet? Och hur kom det sig att Reinfeldt bekräftade Littorins felaktiga version?
En statsminister måste inte säga allt han vet, men både Reinfeldt och Littorin borde ha hållit sig till sanningen och avstått från att lägga ut dimridåer. De har agerat på ett sätt som väckt misstankar och fått många att känna sig lurade.
Littorinaffären kastar mörka skuggor över alla inblandade. Vad som är sant och osant blir alltmer oklart. Men en sak är tydlig: affären har övergått från att vara en politisk kris för regeringen till att bli en kris för Aftonbladet, en tidning som den senaste veckan saknat hämningar.
peter.wolodarski@dn.se