Vänsterpartiet anklagade i går på DN Debatt regeringen för att försämra villkoren för kvinnor på snart sagt alla områden. Bland annat för att ”bristen på åtgärder för att förhindra jobbkris i välfärden drabbar kvinnor”.
I januari förordade tre socialdemokratiska kommunalråd med Carin Jämtin i spetsen uppsägningsstopp i kommuner och landsting för att ”kvinnor brukar få ta den hårdaste smällen i kristider”.
I en intervju i ETC bedömde Kommunals ordförande Ylva Thörn lågkonjunkturens effekter: ”Kvinnor drabbas hårdast, det har alltid varit så att kvinnors arbeten blir resåren i konjunktursvängningarna.”
Struntprat. När världsekonomin krisar är det främst män som mister jobbet i Sverige. Eller har dem kvar till priset av arbetstidsförkortning med lönesänkning, något som denna gång tillämpats brett inom de stora industriföretagen.
Förra veckan var 142 000 män inskrivna vid Arbetsförmedlingen som arbetslösa på heltid. Kvinnorna var 104 000.
Majoriteten av de deltidsarbetslösa var kvinnor, 29 000 mot 9 000 män. Fördelningen av de timanställda var 37 000 kvinnor och 21 000 män. Bland de registerade som tillfälligt arbetande var 21 000 män och 18 000 kvinnor.
Alltså. Lågkonjunkturen slår hårdare mot män. De blir heltidsarbetslösa i en mycket högre omfattning. Visserligen är kvinnorna i majoritet bland dem med osäkra anställningar och deltidsarbete, men nog är det bättre med ett osäkert jobb än inget alls.
Därmed inte sagt att det är synd om männen. Industriarbetarna och byggjobbarna har i regel högre inkomst än den lågutbildade omsorgspersonalen, men deras lön byts i högre grad mot a-kassa när konjunkturen faller.
Män och kvinnor gör sina val. Och det är inte mer synd om det ena könet än det andra. Det som är synd är att vänstern försöker förvanska verkligheten och göra kvinnor till offer när de inte är det.