För fem år sedan var Irland Europas ekonomiska magnet. Investeringar flödade in i landet och inkomsterna steg snabbt. Under ett besök i huvudstaden Dublin slogs jag av hur många människor som talade polska. De tillhörde arbetskraftsinvandrarna; hundratusentals driftiga européer som lämnat sina hem i öst och sugits upp av den irländska tjänstesektorn, byggindustrin och turistnäringen. Utan dem hade den gröna ön knappast förvandlats från ett land på efterkälken till Europas tigerekonomi.

Så satte den globala finansturbulensen i gång för två år sedan, och Irland drogs med i fallet. Vinster vändes till förluster och det kreditglada banksystemet sjönk ihop som en sufflé.
I veckan tog krisen en ny vändning när det började talas om ett räddningspaket från EU för att förhindra en statsbankrutt. Knappt hade Europas politiker återhämtat sig från vårens grekiska drama innan de åter tvingas släcka en ekonomisk brand.

Samtidigt vädrar skeptiker till euron morgonluft och upprepar sin gamla kritik mot den gemensamma valutan:
– Vad var det vi sa, säger de. Euron passade inte för Greklands behov och den passar inte heller för Irlands. Vad som krävs är en nationell räntepolitik och nationella valutor, som går att devalvera.

Kriser leder alltid till en jakt på syndabockar, och det är begripligt att euron får en del av skulden i såväl den grekiska som den irländska oredan. Euron är ny och oprövad. Den saknar fortfarande de politiska redskap som brukar finnas i framgångsrika valutasamarbeten.

EU har en gemensam centralbank, men ingen gemensam ekonomisk politik och heller ingen gemensam och välintegrerad ekonomi, trots storstilade löften om fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor.

När krisen väl slår till tvingas därför EU:s ledare att improvisera. De får drag av praktikanter i ett restaurangkök, som under tidspress ska laga fisksoppa åt ett större middagssällskap.
Hittills har deras kockinsatser gått bra, men bristen på förberedelser får även luttrade betraktare att känna skepsis. Varför planerade de ansvariga inte bättre? Förstod ingen på förhand att det skulle bli problem?
Men den som vill projicera sin ilska mot

EU:s pengar gör det på många sätt lätt för sig. Euron är ett projekt utan ägare, skapad som en kompromiss mellan toppolitiker som inte längre sitter kvar vid makten. Den är allas och ingens valuta, en maktfaktor i världen som saknar förmågan att väcka de europeiska massornas lust och engagemang, annat än i form av protester. Att ge sig på euron är således ofarligt, det framkallar inga motreaktioner från några andra än EU-kommissionens byråkrater.

Men det gör inte kritiken mer rättfärdig. Faktum är att den i både fallet Irland och Grekland bottnar i en skev analys av krisens grund och lösning.

Greklands problem härstammar inte från euron, utan från en politisk kultur som under lång tid tolererat falsk bokföring, uteblivna skatteintäkter och låg arbetsmoral. Dessa problem har inget med valutapolitiken att göra. När de blev synliga för omvärlden bidrog euron tvärtom till att skydda Grekland och Europa mot en långt värre kollaps, eftersom Aten kunde luta sig mot EU:s krockkudde.

Irlands ekonomi har till skillnad från Greklands starka fundament, som kommer att hjälpa landet att återhämta sig. Den aktuella krisen belyser riskerna med ett dopat banksystem som vårdslöst pumpar ut krediter, bara för att räddas av staten när bubblan till slut brister.

De som försöker skuldbelägga Europeiska centralbankens låga ränta för den ohållbara låneexpansionen har en poäng. Men samma kritiker borde också fråga sig var de irländska politikerna befann sig när kreditvolymerna steg mot skyn. Om regeringen velat sakta ner tempot i ekonomin hade den kunnat strama åt statsbudgeten eller införa tuffare regler för bankerna. Det hade motverkat bubbeltendensen och i bästa fall förhindrat dagens kris.

Men de ansvariga var passiva medan allt verkade gå bra, vilket påminner om hur den svenska regeringen lät den blågula ekonomin skena i väg under lånefesten på 1980-talet; yuppiens årtionde som utlöstes av den så kallade superdevalveringen 1982 (i sig en påminnelse om hur bedrägliga devalveringar kan vara).

Euron är inget perfekt monetärt samarbete, men vilket samarbete är perfekt? Valutaunionen mellan 50 amerikanska delstater som trots skiftande budgetdisciplin, ekonomisk struktur och politik bär upp dollarn?

Och hur hade finanskrisen slagit mot Europa om de gemensamma pengarna inte funnits? Tror någon att utvecklingen hade varit mer harmonisk och stabil med 27 olika sedlar och mynt? Svaret är att vi förmodligen hade drabbats av en värre turbulens – ett Island på Europanivå – som kunnat framkalla farliga politiska spänningar mellan EU:s medlemsländer.

Lärdomen av Grekland och Irland är att det krävs samlade europeiska regler som efterlevs, att EU behövs skaffa sig en ekonomisk politik för att hantera unionens angelägenheter och att nationella regeringar måste ta ansvar för nationella problem.
Eurons första tio år råkade sammanfalla med den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Sett i historiens ljus är det märkvärdiga att kaoset inte blev större.