I veckan blev Europa påmint om att en olycka sällan kommer ensam. Detta skedde i tisdags när den tjeckiska regeringen, som just nu leder EU:s arbete, tvingades avgå efter en misstroendeomröstning i Prag.
Det är inte första gången som en regering havererar samtidigt som den ska sköta EU:s affärer. Sådant har tidigare inträffat med Frankrike (1995) och Italien (1996) – och Europaprojektet har hankat sig vidare.
Men denna gång råkar haveriet sammanfalla med den allvarligaste ekonomiska krisen på 70 år. EU riskerar att förlora sin styrförmåga i ett läge då många avgörande beslut måste fattas.
Så illa är det ställt några månader innan Sverige tar över ordförandeskapet den 1 juli.
I onsdags framträdde den stukade tjeckiske premiärministern Mirek
Topolánek i EU-parlamentet. Det borde ha varit ett tillfälle att mildra den oro
som regeringskrisen framkallat. Men i stället valde Topolánek att använda sin tid till att döma ut USA:s stimulanspolitik, som han kallade för en ”väg mot helvetet”.
Angreppet på USA är en genant upptakt inför G20-mötet i London. Om inte krisen ska övergå i en global depression krävs samordnade insatser mellan de stora länderna, inte diplomatiska scudmissiler mellan Washington och Bryssel.
Dessutom talar mycket för att den tjeckiske premiärministern, i likhet med sina EU-kolleger, har fel i sak. Med tanke på kraften i nedgången borde de ekonomiska stimulanserna vara större snarare än mindre. Enligt Commerzbanks senaste prognos kommer den tyska ekonomin – Europas största – att falla med skrämmande 7 procent i år. Att den tyska regeringen i det läget varnar för inflation är missriktat.
Förr eller senare kommer krisen att tvinga fram ordentliga motåtgärder och en rejäl EU-budget, men värdefull tid har då gått förlorad.
Vad vi nu bevittnar i viktiga delar av världen är hur nödvändiga ekonomiska insatser bromsas av politiska låsningar och nationella reflexer. Det är maximal otur att krisen sammanfaller med stora politiska förändringar i såväl EU som USA.
Allt händer på en gång. I Europa är det val till EU-parlamentet, tyskarna väljer en ny förbundsdag, EU-kommissionen byts ut och det nya Lissabonfördraget har ännu inte sjösatts. Det politiska EU-projektet har inte hunnit i kapp det ekonomiska.
Det finns ingen EU-budget att tala om och finansministrarnas viktigaste arena är nationell. Att bedriva effektiv krispolitik under dessa omständigheter är snudd på omöjligt, inte minst när det land som ska leda EU skyggar för uppgiften.
Inte heller visar de stora länderna någon vilja att leda. Under hela EU:s historia har Tyskland sett som sin uppgift att värna Europas gemensamma intressen. För tillfället tycks dock politikerna i Berlin mest fundera på hur de ska kunna bli återvalda. Och då gäller den gamla lärdomen att man inte vinner val genom att sätta EU:s bästa framför det egna landets.
I vanliga fall hade EU-kommissionen – Europas regering – kunnat tjäna som en motvikt. Men den är på utgång och saknar därför mandat. Det kommer att dröja ända till 2010 innan de nya kommissionärerna börjar hitta i Bryssels korridorer.
Det amerikanska maktskiftet illustrerar hur stora övergångsproblemen kan bli. Trots att nästan fem månader har gått sedan presidentvalet är många centrala positioner på Timothy Geithners finansdepartement fortfarande vakanta. Senaten har ännu inte godkänt flera nyckelspelare, vilket lett till att Geithner är överhopad med uppgifter, samtidigt som han trängs av debatten om bonusar.
Detta beskär hans handlingsutrymme. Att skapa samförstånd kring den halvhjärtade räddningsplanen för finanssektorn tycks omöjligt, även om Barack Obama gör sitt yttersta för att överbrygga motsättningarna. Och det är inte tal om att tillfälligt förstatliga några banker och rensa ut deras dåliga lån, vilket skedde under den svenska 90-talskrisen.
”Nationalisering” är fortfarande ett fult ord i den amerikanska debatten, eftersom många felaktigt tänker på socialism när det i själva verket handlar om att återstarta kreditsystemet.
En DN-läsare ställde i veckan frågan om mediernas alarmistiska rapportering bidragit till en överdriven rädsla för utvecklingen. Det vore skönt att kunna instämma i den beskrivningen, men efter den senaste tidens händelser är min känsla snarare att vi alla underskattat styrkan och faran i nedgången.
Det är dags att börja vänja sig vid tanken på att krisen i Europa förmodligen blir värre än i USA – och att den kan få obehagliga konsekvenser för europeisk demokrati.