Signerat – Johannes Åman.
Det tog Alf Svensson 25 år att nå sin formtopp som partiledare. Större delen av tiden mellan tillträdet 1973 och succévalet 1998 var en ökenvandring med ett väljarstöd på mellan 1,3 och 2,9 procent. När Kristdemokraterna i valet 1998 fick 11,8 procent var det inte för att den kristet kulturkonservativa grupp som sedan bildandet utgjort partiets kärna hade blivit större. De nya väljarna gjorde ett personval. Alf Svensson hade med åren inte bara utvecklat sin retorik och fått en äldre mans pondus. Han förkroppsligade sitt partis förvandling.
Det hade varit en lång resa. Men han hade lärt sig mycket, om sig själv, sitt parti och den svenska väljarkåren. Svensson gjorde inte bara det han var tvungen att göra. Förändringen tycktes förankrad i hans egen person.
I likhet med Alf Svensson är Göran Hägglund populärare än sitt parti. Han är trevlig och snabb i repliken. Ändå vill det sig inte. Utan taktikröster från väljare som egentligen sympatiserar med Moderaterna hade Kristdemokraterna 2010 åkt ur riksdagen.
Hägglund överlevde eftervalskrisen. När Mats Odell i februari i år förklarade att han inte skulle ställa upp som motkandidat gick luften ur det interna upproret. Men efter klen utdelning i budgetförhandlingarna och efter den konstiga hanteringen av frågan om ersättning till de vanvårdade fosterhemsbarnen har kritiken blossat upp på nytt.
I grunden har Hägglund tre problem. Det första är att Alf Svensson blivit partiets måttstock. Det andra är att delar av partiet ägnar sig åt krypskytte för att han anses alltför liberal. Det tredje är att han själv inte verkar veta vad han vill.
Ur ett konsultperspektiv var det fullt rimligt att Kristdemokraterna skulle försöka ta över konservativa moderata väljare med en allmän misstro mot etablissemanget och kultureliten. Men i Hägglunds mun skorrade talet om ”verklighetens folk” falskt. Så den populistiska offensiven blev aldrig mer än halvhjärtad. Efter sig lämnade den ett gapande tomrum.