Signerat – Hanne Kjöller.
I söndagens ”Agenda” tillfrågades ett antal personer om vad det fanns för skäl att rösta på Kristdemokraterna. Till och med partiets egna, som Anders Wijkman och Rolf Åbjörnsson, hade svårt att hitta några bra svar.
Det hade däremot inte partiledare Göran Hägglund. Ett skäl han lyfte fram var den kristdemokratiska vurmen för familjen. Frågan är bara vilken vurm och vilken familj.
Kristdemokraterna säger sig vilja att politikerna ”tar ett steg tillbaka” och låter familjerna själva avgöra hur de ska dela föräldraförsäkring och utnyttja det kommunala vårdnadsbidraget. När Hägglund gång på gång fick frågan om det var ett problem att det i huvudsak varit kvinnor som utnyttjat vårdnadsbidraget svarade han nej, fast med många fler och mer inlindade ord. Enligt Kristdemokraterna finns inga normer som är överordnade självbestämmandet inom familjen.
Inom parentes kan man påpeka att Kristdemokraterna här är inkonsekventa. Partiet planerar knappast att ta några steg tillbaka och låta människor gifta sig och bilda familj som de själva vill – för dessa beslut skulle kunna kollidera med Kristdemokraternas syn på hur en familj bör se ut.
Men bortsett från denna svajighet tycker jag förstås att partiet har full rätt att inte vara en gnutta feministiskt. Det är vi många som är ändå, och det måste finnas möjligheter att inte tycka som alla andra.
Det som däremot är problematiskt, och som inte togs upp i ”Agenda”, är hur jämförelsevis populärt vårdnadsbidraget blivit i invandrartäta kommuner. Hur det används av kvinnor som inte talar svenska och hur deras barn kommer till skolan – utan att ha gått igenom förskolan – med bristfälliga kunskaper i svenska trots att de kanske fötts i landet.
Möjligen hade dessa, ofta arbetslösa, mödrar varit hemma ändå. Men att med skattemedel subventionera en barnomsorg som ger invandrarbarn en sämre start i livet är att underordna barnens rättigheter föräldrarnas frihet. Det borde vara ett problem också för Hägglund.