Signerat – Henrik Berggren
”Kritik” är ett numera tämligen devalverat ord. Vi använder det ofta som en synonym för ogillande. Att vara kritisk är detsamma som att ta avstånd, att underkänna något, att vara skeptisk.
För några veckor sedan blev jag påmind av vetenskapssociologen Steve Fuller om begreppets ursprungliga betydelse. På en konferens vid Campus Helsingborg om kritiskt tänkande i skolan (en lätt oroande rubrik eftersom kritiskt tänkande allmänt anses vara själva poängen med utbildning) påpekade han att den kritiska gärningen förutsätter ett starkt engagemang i det fenomen som är satt under granskning.
Immanuel Kant skrev inte ”Kritik av det rena förnuftet” för att han var emot förnuftet utan för att han ville undersöka dess möjligheter och begränsningar. Inom konstarterna har kritik traditionellt förutsatt att recensenten delar konstnärens ambitioner men bedömer huruvida han eller hon har uppnått dem. På det politiska fältet har kritik inte bara inneburit ett avståndstagande från en viss samhällsordning utan också en förpliktelse att antyda hur sakernas tillstånd skulle kunna förbättras.
Kritik bör vara underhållande, skarp, personlig. Men den är till formen alltid framåtriktad, även om innehållet kan vara hur missnöjt konservativt som helst. Du kan, vi kan bättre – om man gör så här i stället. Kritik – oavsett om det handlar om ett konstverk eller samhället – är del av ett gemensamt projekt.
Men kritik i dess verkliga mening trängs alltmer ut av konsumentupplysning. Den offentliga dialogen med konstnären har ersatts av relativistisk produktupplysning: om du gillar x kommer du också att gilla y. I den politiska debatten har det subjektiva ställningstagandet tagit över. ”Jag tycker” är det magiska spö som förvandlar bedömaren till en passiv åskådare i stället för en aktiv kritiker.
Det skulle bli lättare att undervisa i kritiskt tänkande i skolan om det fanns lite mer av den varan i det omliggande samhället.