En januarikväll drar ett pojkgäng i Rissne in en 14-årig flicka i ett parkeringsgarage. Flickan är så berusad att hon varken kan tala eller gå. En pojke på vardera sida "stadgar upp" henne. Både under promenaden mot garaget och väl där inne då hon lutas mot en vägg men ändå inte förmår hålla sig upprätt. Under tiden turas pojkarna om att våldta/sexuellt ofreda henne.

Målet för sju år sedan blev mycket uppmärksammat. Och trots att gärningsmännen var unga, vissa inte ens straffmyndiga, fälldes flera av dem. Inte för våldtäkt, men väl för grovt sexuellt utnyttjande. Av domen framkommer att flickan, som tidigare varit glad och duktig i skolan, nu hoppat av. Att hon vid tidpunkten för huvudförhandlingen vårdas på en psykiatrisk klinik sedan tre veckor tillbaka.

Det som däremot inte framkommer i domen, i förundersökningen eller något annat material som nått offentligheten är hur denna 14-åring, i lagens mening ett barn, bemöts av åklagaren. I "slasken", där överblivet material samlas, finns ett kort videoförhör med åklagaren som aldrig lämnades för utskrift. Det förhöret har nu DN efter sekretessprövning fått ut. Det är det tredje förhöret som hålls med flickan och det sker tre veckor efter övergreppet. Hennes svar är överstrukna av polisen.

F= förhörsledare
H= hörd person
F: Ja, x, nu sitter du här igen, tredje
gången va?
H: -
F: Vet du varför du är här?
H: -
F: Varför?
H: -
F: Om vad?
H: -
F: Vad var det som hände då?
H: -
F: Jo, men du får nog berätta igen.
Var det något kul? tråkigt?
H: -
F: Vi tar en paus då.

När åklagaren frågade målsäganden om det varit något kul som hänt bröt hon ihop och fick köras till psykakuten. Målsägarbiträdet, Kristina Engstrand, gjorde enligt uppgifter till DN ingen anmälan. När jag frågar henne hänvisar hon till tystnadsplikten. Som om den gällde hennes tjänste-
utövning.

Åklagaren i målet var Anders Sundholm och i dag är han ånyo aktuell i våldtäktssammanhang. Tillsammans med några kolleger från City åklagarkammare hävdar han att många anmälningar om våldtäkt görs av kvinnor som bara "vaknat i fel säng" och att det följaktligen inte finns något brott att utreda (SvD Brännpunkt 13/9).

Det skulle naturligtvis kunna vara sant. Men frågan är: hur vet man det om man inte utreder?

Forskaren Eva Simonson, som just nu granskar hur olika åklagarämbeten hanterar våld mot kvinnor och barn, konstaterar att de debattskrivande kammaråklagarna i city representerar den enhet som år efter år visar det sämsta resultatet när det gäller uppklarade våldtäkter. I city har uppenbart väldigt många kvinnor blott "vaknat i fel säng" för där når 93-96 procent av anmälningarna aldrig rättslig prövning. I söderort är den siffran 78 procent. Rikssnittet ligger på 88 (SvD 22/9).

Även de bättre siffrorna kan tyckas eländiga. Men det man ska ha klart för sig är att våldtäktsmål är speciella, att det nästan aldrig finns några vittnen, att ord ofta står mot ord, att stödbevisning kan saknas, och att det i alla mål - också förfärliga våldtäktsmål - alltid är bättre att skyldiga frias än att oskyldiga döms. Men det är ju inget argument mot att utreda ett anmält brott. Det är ett argument för.

Eva Simonson säger till DN att det minsta man skulle kunna begära är att en utpekad gärningsman åtminstone hörs av polisen. Men i en tredjedel av fallen görs inte ens det. I ärendet med den andra anmälda våldtäkten mot en av de så kallade Stureplansprofilerna lades förundersökningen ned. Det kan förstås bero på att det inte var någon våldtäkt. Men det skulle också kunna bero på att förundersökningen var bristfällig och att city-åklagarna anförtrodde en oerfaren assistentåklagare fallet. Det skulle kanske också kunna bero på att han valde att inte göra en rekonstruktion med den - enligt tidningsuppgifter - gravt berusade/drogade kvinnan, vilket möjligen hade hjälpt henne att minnas bättre.

Men detta får vi nu aldrig veta. Precis som vi aldrig får veta vad som sker i andra fall som aldrig når domstolarna för att förundersökningen slafsats bort.

Finns det ett samband mellan åklagarens jargong i Rissnefallet och alla nedlagda våldtäktsmål? Till det återkommer jag i en artikel på tisdag.