Sjutton miljoner är inte mycket i en statsbudget, men den summan kan ändå berätta åtskilligt om en regerings värderingar. De sjutton miljonerna är vad det kostar oss skattebetalare att 157 framstående personer verksamma på olika kulturområden får en livslång inkomstgaranti. Den garantin är i dag värd 214 000 kronor per år, cirka 18 000 per månad. Får konstnären egna inkomster blir garantin mindre.
Det här systemet är decenniegammalt men rimmar inte med alliansregeringens arbetslinje. Nu ska det avskaffas.
Det är måhända inte den största kulturella nedrustning som tänkas kan men faller väl in i ett oroande mönster. Allianspartierna uppträder som om de hade en oplockad gås med 1970-talsvänstern, men de flirtar också med en förment folklig ovilja inför ”obegripligheter i konsten”. Kristdemokraternas Göran Hägglund förvånar med ett rent kulturfientligt budskap om vad ”vanligt folk” tänker och gör.
I samma anda kapitulerar staten i gestalt av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth: staten ska inte syssla för mycket med kultur, pengarna kan skickas till regionerna.
Här är alliansen offer för två villor: För det första att människor inte skulle kunna värdesätta kultur också om de inte själva tar del av allt eller gillar det. Det är att förminska väljarna till köksbordspygméer vars funderingar aldrig når utanför livspusslet och dokusåpan. Det är rent oförskämt.
Den andra villan är att Sverige skulle ha en generös kulturpolitik och att staten därmed måste plocka bort något för att kunna lägga till något. Ta inträde på museerna och lägg ned Rikskonserter så att vi kan få pengar att göra entreprenörer av kulturfolk och en ny övervaknings-, förlåt, utvärderingsmyndighet.
Varför inte i stället starta från den måttligt goda nivå som den förra regeringen hade uppnått och höja den? Nu har man i stället utrett och utrett, småsparat och odlat gamla, grumliga fördomar om kulturmänniskor som parasiter.