Danas svenska studenter till ytliga besserwissrar? I en intressant artikel i DN Kultur (11/3) jämförde litteraturvetardocenten Krzysztof Bak sina undervisningserfarenheter från Sverige, Tyskland och Polen. Bak menade att svenska studenter är alltför benägna att moralisera över klassiska texter i stället för att försöka förstå dem. Svenskarna är dåliga på att låta texten ifrågasätta dem själva eftersom de tror sig redan sitta inne med de rätta svaren.

Omdömet är säkert inte utan fog. Det kritiska tänkande som dominerar svensk skola lånar sig lätt till en moraliserande inställning där samtiden anses vara sanningens spjutspets. Framstegstanken är över huvud taget dominerande i Sverige. Ledande politiker kan tala i termer av att ”2013 ska vi väl ändå inte behöva se eller höra sådant här” om valfritt fenomen de själva inte gillar. Värderingar blandas ihop med historiens gång.

Bak efterlyser ett mer förståelseorienterat förhållningssätt och hänvisar upprepade gånger till den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer. Men dennes tolkningslära har kritiserats för att vara alltför förstående mot historien. I en berömd polemik under 1960-talet med kollegan Jürgen Habermas var just tvistefrågan om den egna historien och kulturen kan kritiseras från en objektiv position. Frågan var mot bakgrund av Tysklands erfarenheter 20 år tidigare förstås allt annat än bara en akademisk dispyt.

Motsättningen mellan radikalism och konservatism är ofrånkomlig i synen på historien och förnuftet. Att Sverige med sin starka modernism har en svag historiemedvetenhet och dålig förståelse för klassisk bildning är därför inte en slump. Men ytligheten är inget modernt påfund. När folkbildaren Alf Ahlberg beskriver sina studentår i 1910-talets Lund är han inte nådig i kritiken av de punschdrickande, historievurmande och nationellt inskränkta kamraterna.

Både den konservativa och radikala hållningen förytligas utan en äkta idékamp. Krzysztof Bak betonar det intellektuella motståndets betydelse för djupare förståelse av historien. Men att möta det motståndet kräver sin drivkraft. Historiens relevans föds därför ofta ur samtidens politiska strider och motsättningar.