I måndags följde en reklambilaga för äktenskapet med Svenska Dagbladet. På framsidan poserade en praktfamilj. Mor bredvid far, lämpligt jämnåriga och han lite längre än hon. Runt omkring dem vilda glada barn varav två större och ett litet nytillskott, en bebis. ”Det är alltid möjligt att rädda en familj”, löd framsidestexten. (Varför är den jämt i fara när den är så fantastisk?)
En annan rubrik löd: ”Sluta sparka på kärnfamiljen!” Bilagan kom från den kristna organisationen Levande Familjer. Dess grundare yttrade sig: ”Det är först och främst i familjen, som barn och ungdomar får lära sig respekt, ärlighet och samspel med andra människor. I familjen är dessa saker inte bara ord och fina fraser, utan det är också där vi får möjligheten att i praktiken träna på allt viktigt vi lärt oss!”
Har de sett en Lars Norén-pjäs? Reflekterat över allt psykiskt och fysiskt våld mot barn i familjens hägn, de sexuella övergreppen, instängdheten, de undertryckta begären? ”Enheten mamma, pappa och barn är grunden för ett gott samhälle”, stod det vidare. De flesta söker sig ju till denna idealenhet, så hur kommer det sig att den ständigt känner sig hotad fast den är hegemonisk?
Enheten mamma, pappa och barn är även grunden för att åttaåringar i välmående villaförorter blir retade i skolan för att deras föräldrar är skilda. Det är en realitet, helt och hållet sprungen ur kärnfamiljens dominans över sinnena.
Det är inte homogenitet den som vill se ett gott samhälle ska eftersträva. Homogenitet alstrar intolerans mot avvikelse. Ett fritt och anständigt samhälle uppstår först när det inte ses som ett önskvärt slutmål för var och en att ansluta sig till normen för kärleksliv och familjebildning.
De enda personer som borde kunna ge trovärdiga löften om livslång gemenskap under samma tak är livstidsdömda interner. Andra kan hoppas att känslor ska bestå och önskan om samhörighet vara ömsesidig, men lova kan ingen. Ändå lovas det, och det som följer är inte alldeles gott. Stelnade relationer mellan varelser som inte längre väljer varandra i sitt inre, levande människor nermalda av plikt och plågade av smusslet vid nya kärleksmöten.
Allt som en gång tar sin början måste inte ha evigheten som mål. Det som är vackert och underbart behöver inte fläckas av att en dag upphöra. Människan är en, inte två och inte fem. I den mån vi har varandra är det till låns, som Hanna Hellquist vemodigt skrev i en krönika förra veckan (DN På stan 26/11). Hur skräckfyllt det än ter sig att leva ensam måste ömsesidigheten alltid efterhöras.
Sveriges främsta symbol för kärnfamiljen är monarkin. Liksom organisationen Levande Familjer lär den oss att man och kvinna är väsentligen olika och att familjen är den eftersträvansvärda livsformen. På sistone har monarkin också visat vad som kan hända när man kedjar fast sig vid varandra in i döden oavsett hur man trivs ihop. Och vad som sker när en konstitution fjättrar en ätt vid ett ämbete.
Förutom att institutionalisera klassamhället normerar monarkin oss in i konservatism, kristendom, könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande. Monarkin är som en daglig reklambilaga från Levande Familjer. Häri ligger dess största skadeverkningar. Under minst ett halvår alldeles nyligen tvångsmatades nationen med extraförstärkta familjeideal när alla låg på knä inför kungens dotter som skulle vigas vid sin make för att få börja producera tronföljare åt landet.
Kungens utsvävande sexualliv och brutna trohetslöften såsom de beskrivs i boken ”Den motvillige monarken” av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer (Lind & Co) bör betraktas i ljuset av familjevärdena som monarkin pressar över undersåtarna. Om en privatperson vid namn Carl Gustaf B umgås i kretsar där kvinnor är en leksak att ta fram vid efterrätten är det beklämmande, patetiskt och gravt dekadent. När Sveriges kung gör det är det oacceptabelt.
”Den motvillige monarken” borde få även inbitna monarkister att vackla. För den som inte orkar läsa hela räcker kapitlet om vad landets främsta företrädare hade för sig under OS i Atlanta 1996. Det är orimligt att allt nu bara fortsätter som vanligt. Men från riksdagen är det dödstyst. De tänker kanske på nästa lax-aladåb på enristartelette med lättvispat hjortronskum som de inte vill missa. De tycker kanske synd om kungen, generas av honom. Det gör nästan alla. Men ett statsskick kan inte vila på att folket tycker synd om statschefen.
Det youtubeklipp där Sveriges kung under sex minuter utanför en jaktstuga inte dementerar sitt misogyna leverne utan tvärtom ”vänder på ett blad” innehåller knappt en idiomatisk mening med korrekt syntax. Själva älgarna skulle gå i landsflykt om de förstod.
Framtiden kommer att undra över oss, som inte klarade av att bli fullt demokratiska fast vi kunde.