Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Kvar på Freuds analyssoffa

Det har blivit lättare att komma till doktorn. Samtidigt talas det om att vi mår allt sämre. Någon som ser något samband?

Håller vi på att förvandla livet till en sjukdom? Så lyder titeln på en antologi utgiven av Västra Götalandsregionens Kunskapscentrum för jämlik vård.

Efter att ha läst den är det svårt att inte svara ja. Det är i alla fall åt det hållet vi går. Rubriken för intervjun med psykiatrikern och KBT-terapeuten Åsa Kadowaki ger en bra bild av problemet: ”Du känner för att du lever – annars vore du död”.

Kadowaki konstaterar att vi i Sverige får det allt bättre och att medellivslängden successivt stiger. Samtidigt tycks människan uppfatta sig själv som allt skörare: ”Vi har blivit överkänsliga för livet, för upptagna av oss själva och tror att vi har rätt att må bra hela tiden.”

Men, menar Kadowaki, ingen av oss kommer undan smärtan. Att tro att förluster inte ska kännas är ”korkat”. Allt som är viktigt kräver ansträngning, vilket gör att förlusten blir större när den väl sker. Det är svårt att hantera den livssanningen i ett land där människor har satt upp målet att man har rätt att känna sig trygg. Negativa känslor associeras med att något är fel, i stället för med att det är viktigt att uppleva känslor, klargör Kadowaki.

Med jämna mellanrum presenterar vi i medierna statistik över besök på vårdcentraler och psykiatriska mottagningar. Trenden är tydlig. Ökad tillgänglighet leder föga förvånande till ökad efterfrågan. Samtidigt presenteras larmrapporter på löpande band om en växande psykisk ohälsa. Det är svårt att dra någon annan slutsats av det än att hög sjukvårdskonsumtion inte leder till bättre psykiskt välbefinnande – sambandet ter sig snarare som det motsatta. Självfallet finns tillstånd som absolut kräver behandling, men det är inte dessa svårt sjuka, som förklarar stegringen av själslig nöd.

Kadowaki drar slutsatsen att den växande psykiska ohälsan inte kan förstås som ett medicinskt problem utan som ett existentiellt, filosofiskt, mellanmänskligt och politiskt.

Karin Johannisson, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, tillför i boken det historiska, sociala och kulturella perspektivet. Hon skriver om ”kulturdiagnoser” och om hur de föds, gör karriär och dör. Det som kallas sjukt vid en tidpunkt, gör det inte vid en annan. Någon som i dag minns den närmast epidemiska utbredningen av 1980-talets ”Yuppiesjuka”?

Utan namn är lidandet hemlöst, förklarar Johannisson. Genom namngivning, och diagnoskodning, förvandlas ett flytande spektrum av symtom till något distinkt och avgränsat. Hon skriver om hur alla inblandade tjänar på diagnosticerandet. Patienten får en bekräftelse inför omvärlden, arbetet och Försäkringskassan. För läkarna bekräftar den en professionell kompetens. För båda parter blir en diagnos mer hanterbar än det obestämda lidandet.

Johannisson konstaterar att diskussioner om att sjukdomsdefinitioner är socialt konstruerade väcker anstöt. Läkare tycker att deras kompetens ifrågasätts. Patienterna att deras lidande gör det.

Johannisson och Kadowakis resonemang hänger ihop. Så länge vi har ett samhälle där sjukdom är den enda accepterade formen av avvikelse och där allt lidande betraktas som något onormalt, kommer både diagnoserna och patientföreningarna att fortsätta växa. Fler kommer att trängas ut från den allt snävare normalitetskurvan för att vi gråter eller skriker oftare än vi tror att andra gör. Eller för att vi känner mer – som om det fanns något slags ”rätt” känsloindex eller snittvärde.

Precis som alla som tidigare gjort sina diagnoskarriärer kommer vi att kräva att bli behandlade som de sjuklingar vi enligt de nya definitionerna blivit. Precis som för de andra kommer det att innebära att vi förskjuter makt och ansvar från oss själva till samhället i stort: till familj, vårdgivare och politiker. Och precis som för de andra kommer det att få till följd att vi blir fast i vårt lidande. I stället för att vi försöker hitta framkomliga vägar ur det – alternativt accepterar de delar av livet som gör ont, på samma sätt som vi gör med det som gör gott.

Medierna är som så ofta medaktörer. Johannisson skriver att journalisternas förenklingar, dramatiseringar och vittnesmål spätt på bilden av ”ett krig med individens sårbara kropp som slagfält”. Ännu mer gäller det själen. Jag vet inte hur många artiklar jag läst, hur många dokumentärer jag sett och hört, på temat: ”Hon får ingen vård”. När man sedan läser, tittar eller lyssnar vidare framgår att den enda giltiga vården i journalistens tankevärld är psykoterapi.

Professionen har utvecklats. Många läkare, som Åsa Kadowaki, vet att den bästa lösningen för mänsklig nöd sällan är tio år i psykoanalys. Och att överbehandling kan vara lika skadligt som underbehandling.

Men vi i medierna har inte rört på oss. Vi ligger kvar på Freuds analyssoffa.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.