Signerat: Henrik Berggren
I ”De svarta åren” beskriver den moderate politikern och journalisten Mats Johansson en suspekt sextiotalsgrupp som han menar haft ett fatalt inflytande på svensk politik: ”Nätverket hade den traditionella familjen som måltavla … och hemmafrun som voodoodocka…”
Man skulle kunna tro att den kabbalistiska sammansvärjning han syftar på är Grupp 8, som nu debatteras livligt med anledning av Ebba Witt-Brattströms livfulla minnesbok ”Å alla kära systrar”. Men Johanssons ilska är riktad mot en annan grupp som ville omdana könsrelationerna i det svenska samhället flera år tidigare.
Grupp 222 – som sammanslutningen kallades – bestod av en handfull tämligen inflytelserika kvinnor och män som ägnade sig mer åt att diskutera konkreta reformförslag än ideologiska frågor. De var inte revolutionärer, utan rörde sig i gränslandet mellan liberalism och socialdemokrati.
Ändå var de om något radikala. Likt Ebba Witt-Brattström var de påverkade av Eva Mobergs debattbok från 1961, ”Kvinnans villkorliga frigivning”, som menade att moderskärleken var historiens mest exploaterade känsla och att ”hävda kvinnans rätt som individ i förhållande till barnens rätt är detsamma som att bli ansedd asocial, onaturlig, okvinnlig, omänsklig, rabiat…” På gruppens möten stöttes och blöttes den reform som mer än något har lett till att Sverige blev ett föregångsland när det gällde jämställdhet, avskaffandet av sambeskattning av äkta makar 1971.
Det är ingen tvekan om att sjuttiotalets kvinnorörelse skapade ett helt nytt feministiskt medvetande. Det personliga blev politiskt och förändrade både kultur- och samhällsdebatten på ett bestående sätt. Men det kan vara värt att påminna om det mer gråa utredningsarbete som Grupp 222 utförde. Tråkiga saker som skattepolitik kan vara revolutionerande på längre sikt.