SVT:s ”Uppdrag granskning” sände i veckan ett reportage om bemanningsbranschen. Programmet marknadsfördes under rubriken ”2000-talets slaveri”. Det förgrovade språkbruket syftade till att uppmärksamma missförhållanden på den svenska arbetsmarknaden. Men vad formuleringen i stället åstadkom var att förolämpa alla dem som levt, och fortfarande lever, under slavliknande förhållanden.
Det räcker att åka till södra Italien och ta del av berättelserna från papperslösa invandrare som utnyttjats som fruktplockare för att förstå hur vedervärdigt människor kan behandlas i dagens Europa. Det går en ocean mellan den verkligheten och den svenska bemanningsbranschen, som har löner och andra arbetsvillkor reglerade i kollektivavtal.
Att SVT:s samhällsprogram tar upp uthyrning av arbetskraft är helt i sin ordning – ämnet är på väg att segla upp som en huvudfråga i den stundande avtalsrörelsen. Men när programmet präglas av en retorik som är långt mer uppskruvad än LO:s, då sviker public service-tv sitt uppdrag.
Det alltmer frekventa bruket av inhyrd personal sätts inte in i någon historisk kontext. Tittarna får enbart träffa anställda som är missnöjda med sin situation. Och reporterns språk suggererar fram en bild av svenska arbetsgivare som exploatörer.
Det är synd, inte minst därför att trenden med att hyra in personal förtjänar en ordentlig genomlysning. Bemanningsföretagen har gjort mycket för att underlätta rekryteringar och hjälpa arbetsgivarna att klara tillfälliga toppar. Samtidigt finns avarter. Det förekommer att företag säger upp anställda, bara för att en kort tid senare hyra in flera av de tidigare medarbetarna. Därigenom avvecklar man fasta anställningar och bestämmer godtyckligt vilka som ska få stanna kvar på arbetsplatsen. Det är att manipulera lagen om anställningsskydd och minimera fackets inflytande.
Ett sådant agerande kanske löser kortsiktiga problem för arbetsgivaren, men det riskerar att på samma gång förgifta stämningen bland dem som jobbar kvar. I förlängningen hotas bemanningsföretagens existensberättigande. Det är ingen tillfällighet att LO är på väg att göra detta till den stora striden i vårens avtalsrörelse, väl medveten om frågans explosivitet.
Men för att lösa konflikten hjälper det inte att peka finger åt arbetsgivarna som grupp. Man måste förstå vilka drivkrafter som gjort bemanningsbranschen till en tillväxtnäring.
Den snabbt växande efterfrågan på bolag som Manpower, Proffice och Poolia är en direkt konsekvens av de lagar och regler som omgärdar anställningar.
Fråga svenska företagare vad de helst skulle vilja ändra på – och de flesta svarar arbetsrätten eller mer specifikt lagen om anställningsskydd (las). Det kritiken riktar in sig mot är inte löntagarens behov av trygghet utan de turordningsregler – ”sist in, först ut” – som finns i las.
Ända sedan lagen skapades tillsammans med den övriga arbetsrätten på 1970-talet har företagen gjort vad de kunnat för att hitta kryphål i regelverket. Att hyra in arbetskraft har blivit ett populärt sätt att köpa sig fri från las, eftersom anställningen formellt ligger hos bemanningsbolaget. Vid uppsägningar räcker det med ett telefonsamtal till exempelvis Manpower som tar på sig ansvaret att vara arbetsgivare. Bemanningsbranschen erbjuder svenska företag ett slags semester från arbetsrätten.
I boken ”Sist in först ut” (SNS förlag) ger DN:s tidigare chefredaktör Svante Nycander den historiska bakgrunden till utvecklingen. Han visar övertygande vilka osunda konsekvenser som 1970-talets arbetsrätt fått på arbetsmarknaden.
Innan las antogs av riksdagen 1973 hanterade fack och arbetsgivare uppsägningar genom samråd och förhandlingar, i enlighet med Saltsjöbadsavtalet från 1938. Detta var den svenska modellen på arbetsmarknaden. Tvistefrågor löstes på arbetsplatserna, utan inblandning från politiker och domstolar.
Vid neddragningar beaktades både arbetsgivarens behov av att kunna behålla särskild kompetens och arbetarnas intresse av trygghet i anställningen. Vid oenighet hänsköts frågorna till en arbetsmarknadsnämnd bestående av erfarna representanter från fack och arbetsgivare. Ytterst sällan hamnade några frågor där, eftersom parterna nästan alltid kom överens på egen hand.
Med 1970-talets arbetsrätt – som LO till en början var motståndare till – skadades allvarligt relationen mellan parterna. Arbetsgivarna upplevde med rätta att politikerna ensidigt tagit ställning för facket, och samförståndet var brutet. Näringslivet bytte strategi och började i stället motarbeta det kollektiva förhandlingssystemet, som de tidigare värnat, och angripa den nya lagstiftningen.
Bemanningsföretagen är bara ett av många medel som sedan dess använts för att kringgå las och de andra lagarna, som aldrig blev något fackligt trumfkort.
LO upplever just nu hur dess makt och medlemsantal minskar kraftigt. Om organisationen på allvar vill forma 2000-talets arbetsmarknad behöver den återskapa ett förtroendefullt samarbete med Svenskt Näringsliv. Trenden med bemanningsföretag kan bara vändas med mindre lagstiftning, inte mer.