Alla talar om Georgien. Och om Ryssland. Och hur sensommarens krig mellan de två tvingat omvärlden att rita om den säkerhetspolitiska kartan. Förändringen var inte plötslig, Rysslands demokratiska utveckling har varit under avveckling under flera år.

Under ymnigt snöande här på Folk- och Försvars konferens i Sälen talade utbildningsminister Jan Björklund i ämnet. Eller var det partiledare Björklund? Eller kanske majoren?

För lite märkligt är det att en regeringsmedlem så nära inpå den försvarsproposition som snart komma skall ventilerar nya idéer om försvarspolitiken som inte har förankrats bland alliansvännerna och faktiskt inte heller inom partiet. Även om man kan förmoda att Jan Björklund och den försvarspolitiska arbetsgrupp som passade på att presentera den rapport som låg till grund för anförandet nog kan sägas vara partiet i denna fråga.

Björn von Sydow, socialdemokrat, med titlar som både försvarsminister och talman på meritlistan, hade ännu mindre av sin riksdagsgrupp med sig när han uttryckte liknande åsikter om behovet av ett perspektivskifte inom försvaret.

Båda tycker att omställningen från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar nått vägs ände. Björn von Sydow anser att det egna territoriella försvaret bör prioriteras framför de svenska insatserna i Afghanistan om man tvingas välja. Det tycker inte Jan Björklund som i stället öppnar för ökade försvarsanslag.

Jan Björklund vill återupprätta en militär närvaro på Gotland för, som han säger, "det är en gammal militär sanning att ett förlorat Gotland blir närmast omöjligt att återta, medan ett oförsvarat Gotland blir mycket lätt att inta".

Låter rimligt. Men är det troligt?

Det är klart att kriget i Georgien får säkerhetspolitiska konsekvenser. Men är det lika klart att det får säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige? Finns det ens något korn av sannolikhet i tanken på att Ryssland skulle inta Sverige och är det inte i så fall ett par länder ryssarna har att avverka först?

Situationen är på intet sätt akut, förklarar Jan Björklund på en efterkommande presskonferens. Men det tar tid att bygga upp en ny krigsorganisation. Dessutom, säger Björklund för att förklara det mer latenta hotet: Det finns ingen som muckar med den starkaste killen på skolgården. Snarare dansar man efter hans pipa.

Visst. Det är riskfyllt att göra sig beroende av ett auktoritärt, rustande och nyckfullt Ryssland. Fråga Ukraina. Därför har Jan Björklund något viktigt att säga när han talar om den svenska energipolitiken. Eller ska man säga bristen på den. Det går inte att hålla kvar vid beslutet om att avveckla kärnkraftverken utan att bestämma sig för vad man ska ersätta den med. Rysk gas känns ju inte precis så där jättelockande. Klimat och säkerhetspolitik utgör var för sig mer än fullgoda skäl att göra tummen ned.

Låt mig betona: det saknas verkligen inte skäl för åtskilliga - inte minst ryssar - att oroa sig för Rysslands utveckling. Men när jag minglar här bland högt uppsatta officerare talar de om gammal rysskräck och ryggradsreflexer. Inte om att säkerhetsläget för Sveriges del förändrats nämnvärt av den auktoritära duon i Moskva.

Det känns också bakvänt att så mycket av diskussionerna om fred och säkerhet denna dag förs i stuprörstermer när så mycket av debatten på måndagen handlade om hur allt hänger ihop, hur insatser i Irak påverkar flyktingströmmar till Sverige och hur utvecklingen i Afghanistan påverkar narkotikaflödet till Sverige.

I en verklighet när man till skillnad från i 80-talets kalla-kriget-tid tvingats addera klimat, pandemier och finansiella kriser till hotbilden, när det gått nästan ett decennium sedan Carl Bildt sa åt oss journalister att glömma utrikespolitiken, att den inte längre finns, att och inrikespolitik och utrikespolitik genom EU numera var sammanflätad, blir det också märkligt med en så uppdelad och gammeldags syn på försvar.

Lite som att lösa klimatfrågan med att minska utsläppen över Sverige.