Numera finns det knappast någon jurist eller historiker med insikter om den samiska historien som svävar på målet. Det är ett faktum att nationalstaterna utsatt samerna för rättsövergrepp. Deras mark och rättigheter har konfiskerats, de har tvångsförflyttats, satts under statlig förmyndare, tvingats in i undermåliga sameskolor. De har betraktats som en lägre stående ras av vetenskapsmän och politiker. Deras skallar har mätts och deras kvarlevor fraktats bort till universitetsbiologernas glasmontrar.
Det är faktiskt en helt förfärlig historia.
Även om den samiska befolkningen både fört sig egen talan och haft många förordnade eller självutnämnda talesmän är det egentligen inte förrän de senaste decennierna som kunskapen om nationalstaternas agerande trängt ut. Historikern Lennart Lundmark har i två spännande böcker sammanfattat utvecklingen. Hans norske kollega Steinar Pedersen har klarlagt hur det gick till när Sverige och Norge 1859 tackade nej till Rysslands erbjudande att skänka bort den nordligaste delen av Finland till Norge. Man skulle ju få en massa lappar också och det var vid denna tid inte välkommet. Det unionsbundna Norge präglades av en växande nationalism och i den processen utgjorde samekulturen ett störande element.
För några veckor sedan kom en ny skrift om samerna och juridiken, inte så omfångsrik och ambitiös som Lundmarks och Pedersens men faktiskt långt mer spännande.
”Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure” (Emma Publishing) heter boken och författaren, enligt omslaget, ”Udtja Lasse”.
Redan i förordet avslöjar emellertid pseudonymen sin rätta identitet: Ambassadören Lars Norberg, bland annat svensk ambassadör i Genève och chef för EU:s övervakningsstyrka på Balkan, fick 2003 i uppdrag av den svenska regeringen att sköta Sveriges förhandlingar med Norge om en ny renbete skonvention.
Det visade sig bli en svårare uppgift än han från sitt Balkanperspektiv kunde ana.
Vill man söka riktigt djupt i bakgrunden till de förhandlingar Norberg sattes att sköta får man gå till ”Lappkodicillen” från 1751. Samtidigt som riksgränsen mellan Norge och Sverige fastställdes stadfäste länderna i kodicillen lapparnas rättigheter till mark och bete i båda länderna.
Sedan dess har rättigheterna successivt tunnats ut, mer i Sverige än i Norge. Svenska samers mark i Norge överfördes 1919 till norska samer, genom ett avtal mellan staterna, utan rättsprövning eller ersättning och utan att samerna ens tillfrågades. Nya överenskommelser mellan staterna gick i samma riktning och 1972 antog riksdagen en ny konvention, innebärande att de svenska samerna förlorade 70 procent av sina hävdvunna sommarbeten på andra sidan norska gränsen.
De samiska protesterna var lika fåfänga som tidigare.
När Lars Norberg år 2003 gav sig i kast med uppdraget att omförhandla 1972 års konvention upptäckte han snart att juridiken brast. Samernas renskötselrätt var skyddad materiellt och juridiskt – svenska staten hade varken rätt eller möjlighet att ge bort dessa rättigheter. Och vad mera var: Riksdagen hade när den antog 1972 års konvention inte bara överskridit sina befogenheter utan även gjort det på ett lagstridigt sätt genom att samerna inte fick ersättning för sin förlust.
Norberg, lojal och stolt företrädare för Sverige under 35 år, tvingas steg för steg inse att han medverkar i en process som på nytt kränker samernas rättigheter. Efter en tid sparkas han från uppdraget.
Jag har en gång hört en hög regeringstjänsteman säga, att man absolut inte ska försöka sig på att återge samerna deras lagliga rättigheter. Det har gått för långt. Bebyggelse, turistanläggningar, kraftverk, gruvor – omöjligt. Bolag och enskilda har papper på sin äganderätt. De motsättningar som redan finns skulle kunna explodera.
Kanske är det också därför som Sverige som ett av ganska få länder inte vill ratificera ILO:s konvention om staters förhållande till urbefolkningar.