Man ska inte vara skrockfull, men i söndags kväll var det svårt att låta bli. Den 9 maj 2010, nästan på klockslaget sextio år efter den allra första Europadagen, samlades EU:s finansministrar till ännu ett krismöte i Bryssel. Den tydliga och nästan ödesmättade symboliken i detta sammanträffande ska inte överdrivas, men nog finns den där.

Den 9 maj 1950 läste Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman upp en deklaration som låg till grund för det som blev EU. Den 9 maj 2010 inleddes en process som antingen innebär att det europeiska samarbetet tar ytterligare ett jättekliv på väg mot större enhet – eller markerar inledningen på Europeiska unionens väg mot upplösning. Det handlar nu, som då, om Europas framtid. Men varken då, eller nu, verkar Sverige inse vad som står på spel.

Efter presskonferensen den 9 maj 1950 skickade Schuman ett brev till alla länder i västra Europa. Han undrade om de ville vara med i den överstatliga kol- och stål­union som Frankrike och Västtyskland hade beslutat sig för att inrätta.

Fyra länder – Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien – svarade ett omedelbart och entusiastiskt ja. De förstod att det inte enbart handlade om kol och stål, utan om ett helt nytt slags europeiskt samarbete. Storbritannien tackade däremot vänligt men mycket bestämt nej. Britterna insåg Schumanplanens politiska betydelse, men hade absolut ingen lust att låta en ny, överstatlig myndighet fatta beslut om landets viktiga kol- och stålindustri.

Den svenska regeringen begrep inte att frågan var politisk och gällde Europas framtid. Brevet från Paris skickades till branschorganisationen Jernkontoret, som om det rörde en avgränsad industrifråga. Schuman fick aldrig något svar från Stockholm.

Sextio år senare har EU 27 medlemmar. Det överstatliga europeiska samarbetet omfattar allt från handelspolitik och konkurrensrätt till miljöregler och valutapolitik. Den gemensamma valutan är utan tvivel den mest långtgående och politiskt mest betydelsfulla delen av gemenskapen. Om eurosamarbetet inte överlever kommer Europa att dras in i en uppslitande bodelning med oklar utgång. Det skulle kunna bli riktigt otrevligt.

Mycket står på spel. Därför talar det mesta för att EMU inte alls säckar ihop, utan stärks. Det gigantiska krispaketet och EU-kommissionär Olli Rehns kommande förslag om skärpt budgetkontroll innebär att det tas ytterligare några ordentliga kliv på väg mot den ”allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”, som det så vackert heter i EU:s fördrag ända från Rom (1957) till Lissabon (2009).

Efter fyrtiofem år svarade Stockholm på Robert Schumans brev och gick med i EU. Men för närvarande verkar vårt land fortfarande stå utanför. I söndagens ”Agenda” suckade Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i samfälld lättnad över att kronan finns kvar. ”Just nu är det en styrka att Sverige inte är med”, sa Sahlin. ”Vi ska nu analysera situationen som uppstått när vi har kvar kronan”, sa Reinfeldt.

När Anders Borg i måndagens P1-morgon fick frågan varför Sverige eventuellt ska bidra till räddningspaketet var hans svar att vi är ”väldigt handelsberoende”. Inte ett ord om att Sverige är en del av EU, varav euron är en viktig del. Inte ett ord om att Sverige vill och bör medverka till att valutasamarbetet, och därmed EU, fungerar väl.

Visst är det svårt att känna entusiasm för euron just nu. Men den som tror att Europa och Sverige behöver EU kan inte skjuta valutasamarbetets problem på bekvämt avstånd. Det minsta man kan begära av politiker som alldeles nyss ville byta kronan mot euron är att de värnar grundbulten i dagens europeiska samarbete, också när det är kris.