Det ligger ett feministiskt raster över boken ”Sjukskrivning på lösa boliner” (Samhällsförlaget). Inte så konstigt då redaktören är Monica Renstig som driver Women’s Business Research Institute och ägnat sitt yrkesliv åt just kvinnors arbetsliv, hälsa och karriärutveckling. Några av de frågor hon tar upp är varför kvinnor är mer sjukskrivna än män och om socialförsäkringarna blivit en kvinnofälla.
Allt hänger ihop. Det som skulle bli en lösning gör i stället det ursprungliga problemet värre för många.
Tidigare forskning, refererad här på ledarsidan, har visat att det är de kvinnor som arbetat minst som löper störst risk för långvarig sjukskrivning och förtidspension. Monica Renstig listar riskfaktorerna: deltidsarbete (ju längre tid, desto högre risk), ojämställd familjesituation, att man haft få arbetsgivare, vantrivsel, att inte få uppskattning för sitt arbete, mobbning, att inte känna att man utvecklas i sitt arbete, att inte få lära sig nytt, att inte kunna påverka sina arbetstider, att inte ha inflytande över arbetet med mera.
De svenska kvinnorna i studien är kanske inte maktlösa, men känner sig maktlösa. De har ju trots allt makten att utbilda sig och/eller skaffa sig ett nytt jobb, att gå upp i arbetstid och kräva att den andra parten hemma tar ett större ansvar för familjen.
Men i stället blir alltså många av dem sjukskrivna för ospecifik värk eller under lättare psykiska diagnoser – de två diagnosstaplar som majoriteten av alla sjukskrivna befinner sig i. Ökar det egenmakten? Gör det att kvinnor lär sig mer nytt, känner att de utvecklas, får mer uppskattning för sina insatser? Ger det ett större eller mindre manöverutrymme i kvinnornas liv? Om man ser ekonomisk frihet som en viktig förutsättning för egenmakt är svaret definitivt nej. Monica Renstig presenterar i sin bok siffror på hur den ekonomiska friheten krymper för kvinnor som fastnar i sjukskrivningsfällan. Hon har utgått från genomsnittsåldern för förtidspension, 45 år, och tittat på hur mycket en långtidssjukskriven undersköterska respektive civilekonom förlorar fram till ålderspensionen. Det rör sig om miljoner (1,6 för undersköterskan och 3,7 för ekonomen).
Men det är inte slut där. Den förtidspensionerade undersköterskan får i ålderspension 9.000 kronor i månaden mot 15.400 om hon arbetat. Civilekonomen tappar drygt 10.000 kronor och får nöja sig med 13.000 kronor i stället för 23.800. Det är för denna ”rättvisa” de rödgröna slåss när de kämpar för att människor ska kunna vara sjukskrivna hur länge som helst.
Man ska inte sparka på dem som ligger. I stället ska man försöka hjälpa dem upp. Det tycker inte vänsteroppositionen. De tycker att man ska ge dem en filt och säga åt dem att ligga kvar.