"Inget läge är så dåligt att det inte kan vändas i katastrof."
Jag tror att det var Olle Wästberg som självironiskt uttryckte sig så med hänvisning till åren som statssekreterare i regeringen Bildt och som chefredaktör i Expressen.
Det är inte otänkbart att Wästbergs insikt om tillvarons jävligheter också drabbat Fredrik Reinfeldt de senaste dagarna. Just som han försöker trösta sig med att sämre än så här kan det omöjligen gå inträffar något som får honom på andra tankar. En statssekreterare dricker för mycket vin med en journalist och tvingas avgå. Hennes tillfälliga ersättare, uppdagas det sedan, har betalat tiotusentals kronor svart för renoveringen av lantstället. Därefter visar det sig att tio moderata statssekreterare använt svart arbetskraft.
Snöbollen växer till en lavin.
Politik på elitnivå är ibland så hänsynslös att den kan liknas vid gladiatorspel. Det vet naturligtvis Reinfeldt bättre än de allra flesta. Vad han också vet är att politiken är konjunkturell och att dagens elände snabbt och oförutsett kan vändas i en helt annan riktning.
En historisk parallell för statsministern att studera lite närmare är Bill Clintons första år i Vita huset. Att kalla det för annus horribilis är ett understatement. 1993 uppvisade en räcka av katastrofer. Det som var dåligt gick nästan alltid sämre och förvandlades inte sällan till en katastrof.
En gemensam nämnare för Clinton och Reinfeldt är hur utomordentligt illa båda skötte sina regeringars tillblivelse. Utnämningarna skyndades igenom i en allt annat än noggrann process. Inte bara en, utan två justitieministrar beslogs med att ha anställt en immigrant utan uppehållstillstånd som barnflicka. Där fick Clintons vallöfte - och hans trovärdighet - att upprätthålla en hög politisk moral sig en rejäl stöt.
På samma sätt förhöll det sig med utnämningarna av kulturminister Cecilia Stegö Chilò och handelsminister Maria Borelius som snabbt fick lämna scenen efter avslöjanden om deras oegentligheter: obetald tv-licens och betalning av svartjobb. Fredrik Reinfeldts regering påminde om den tidigare och om trixande sossar. I dag finns det inte en människa som tror att nya moderater skulle vara mer oförvitliga än de gamla, snarare tvärtom.
Bill Clintons sjabblande, det medger nu både han och Hillary, berodde till betydande del på att han kapade förtöjningarna till etablissemanget. I stället för att som brukligt omge sig med erfaret folk som kunde ge vägledning i vad som fungerar och inte fungerar i Washington hämtade den nye presidenten sina närmaste medarbetare från Arkansas.
Det ungdomliga inslaget i Vita huset var också påtagligt. Besökare fick en känsla av att befinna sig på ett college med ostrukturerade och långa seminarieövningar. Allting spretade.
Dessutom gjorde makarna Clinton sin sak ännu sämre genom att betrakta medierna som motståndare som skulle isoleras: en både ogenomförbar och kontraproduktiv strategi.
Snabbt över till Rosenbad 2006-2007 där i stort sett alla, politiker som medarbetare, över 40 år verkar bannlysta och journalister per definition betraktas som del av den samlade oppositionen. Vadan och varthän? Vi har en regering som ger intrycket av att sätta en ära i att få sin heder och kompetens ifrågasatt. Opinionssiffrorna är nedslående.
När man nått botten kan det bara gå upp. Efter det att republikanerna tog över kongressen gick Bill Clinton till motoffensiv. Han intog det politiska mittfältet och lyckades framställa republikanerna som extrema. Han splittrade oppositionen, enade demokraterna och omvaldes 1996 med god marginal. Plötsligt gick politik och retorik hand i hand.
Fredrik Reinfeldts förutsättningar och utmaningar är i många avseenden annorlunda än Bill Clintons. Men vägen tillbaka från katastrof till framgång är att, likt Clinton, visa väljarna att han åter är den de trodde att de valde. Kan också han lämna vad som varit bakom sig men ändå lära av sina misstag? Det är den avgörande frågan för Fredrik Reinfeldt fram till valet 2010.